Lou Reed's Metal Machine Trio - The Creation of the Universe

loureed.com

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2008) 

Uppföljaren till Metal Machine Music - äntligen!1976 skrev Lester Bangs en lång hyllningsartikel till Lou Reeds noise-experiment Metal Machine Music i Creem. Där drev han tesen att skivan var världens bästa någonsin (strax före Kiss Alive), med argument som att den fick hans eremitkräfta Spud att dansa och att den kunde få vem som helst att förstå hur den allra värsta baksmällan skulle kännas. Inte särskilt många höll med om att Lou Reeds gitarrfeedback, minus Lou Reed och minus gitarr, var något att ha, och femton år senare utsågs den istället ceremoniellt till världens näst sämsta skiva någonsin. Men tiderna förändras, och när Zeitkratzer härom året förvandlande Metal Machine Music till en uppsättning för full orkester insåg Lou Reed att hans gamla långfinger i ansiktet på skivbolaget till slut kanske ändå hittat sin publik. Under 2008 har han alltså slagit sig in på den improviserade rundgångens förmodligen rätt begränsade marknad igen.

Efter den ohemult dyra (och ärligt talat rätt olyssningsbara) improvisationsskiva The Stone tillsammans med hustrun Laurie Anderson och ingen mindre än John Zorn från tidigare i år släpper han nu downloads från två kvällar tillsammans med Ulrich Krieger (tenorsax och live-elektronik) och Sarth Calhoun ("live processing and Fingerboard Continuum", vad det nu är), för improvisationsfinsmakare dessutom så småningom hemskickade på CD med tillhörande unika Lou Reed-fotografier. Förutom fotograferandet och skapelsetematiseringen (som är svår för utomstående att höra) står Lou Reed för gitarr och framför allt vitt oljud och rundgång, och allt det här brakar ju iväg mot det olidligt pretentiösa i en sådan takt att en Bono-opera skulle te sig sansad i jämförelse. Så illa blir det dock inte alls. 

För den som har sett Lou Reed stå och sura för att publiken vill höra rock medan han vill trampa på sina nya effektpedaler, eller för den som hört hans skiva med "musik för meditation och Tai Chi", är det tvärtom ganska befriande att höra något från Lou som väsnas och skränar utan att vara utstuderat. Om Metal Machine Music kallades för anti-emotionell (eller enligt nämnde Bangs till och med "anti-mänsklig") när det begav sig så är de här rundgångsmattorna märkligt mänskliga och lugnande, rent av meditativa. Just det Lou Reed inte uppnår i sina försök att komponera meditationsmusik.