Laakso - Grateful Dead

Adrian

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2016)

Först funderar man lite på vad Markus Krunegård ska med Laakso till, mer än som återträff med gamla kompisar och som utlopp för sina engelskspråkiga texter. True Believers och Confidence Is Sexy till exempel är starka låtar som avseende texter, stämningar och låtstrukturer hade gjort sig utmärkt på hans soloalbum, och det finns fler än dem som hade passat i ett sådant sammanhang.

Men redan med den tredelade konserten på Cirkus för några år sedan, med en soloavdelning, en Laaksoavdelning och en stund med punksidoprojektet Hets markerade Markus Krunegård skarpa gränser mellan de olika konstellationerna, och allteftersom blir det tydligare även här.

I Breaking Up with Friends boogie-glamriff är gitarrenergin intensivare, och Fall Down trissar upp tempot ytterligare. Någon gång blir det väl slarvigt, som i Blur-omskrivningen Wohoo, men det vägs upp av överraskningen och ställningstagandet Laakso gör med den renodlade punkurladdningen Can't Be Friends With Everyone. Egentligen hade den kanske passat ännu bättre just i Hets, men i en solokontext hade Markus Krunegård definitivt aldrig släppt ifrån sig låten i det här rudimentärt larmiga skicket. Här blir den ett skarpt formulerat manifest som beskriver var Laakso kommer ifrån och vilka friheter de tänker ta sig, vad en skara Krunegård-fans än tycker. Det är värt respekt, och kanske en stunds munter pogodans.