Krönika: Smörj oss!

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2008)

Äntligen får Nöjesguidens hårt prövade musikskribenter ta del av de förmåner som så länge bara tillfallit reseskribenter och andra publikationers nöjesskribenter. Äntligen är de hårda åren i råtthålet till redaktion med ljudet från trista cdr-promos i slitna hörlurar över. Frequent Flyer-poäng och Hilton, here we come, på skivbolagens bekostnad.

Allt är Nick Lowes fel. Den ödesdigra promotionkampanjen för hans band Brinsley Schwarz 1970 (fråga farbror Olsson på Expressen om din farfar inte längre minns), när skivbolaget flög in en Boeing med 134 brittiska journalister till New Yorks Fillmore East var spiken i kistan. Under fem timmars flygförsening hann murvlarna bli aspackade, och den halverade grupp som inte åkte direkt till hotellet för att sova utan kröp in i de väntade Cadillac-limousinerna var fulla eller bakis när de upptäckte att de knappt fick plats i lokalen. Sura artiklar blev följen, Brinsley Schwarz debutalbum några veckor senare sågades konsekvent, och Nick Lowe förblev en obskyr figur i många år framöver.

Sedan det missödet har skivbolagen prioriterat annat än att föda och göda musikjournalister i sina promotionbudgetar, och vi har vackert fått betala själva för vårt inmundigande. Det har varit hårda år. Medan våra kollegor reseskribenterna har flugits förstaklass till Mauritius, inkvarterats i sviter och bjudits på så mycket mat att de inte orkat lämna hotellet, utan fått förlita sig på resebyråns information för att kunna rapportera om resmålet, har vi suttit med svettiga hörlurar på råttinfekterade redaktioner eller trängts med kreti och pleti på konserter där så gott som vem som helst har haft tillträde. Undra på att vi verkat sura.

Nu börjar det äntligen ljusna. Ett av de största multinationella skivbolagen har osjälviskt och generöst bestämt sig för att förbättra livsvillkoren för oss hårt arbetande musiktyckare, och ordnar sina showcasespelningar på alltmer exotiska platser, med hela rese-, boende- och näringsnotan för din stackars svultna skribent inplanerade under skivbolagets budgetpost "investeringar". I mars flygs vi in till Manchester International Airport, tillsammans med bolagets representanter från 14 andra länder och deras utvalda skribenter, och redan i ankomsthallen håller allt på att gå skrämmande Brinsley. Knappt hinner vi genom tullen innan anläggningen börjar brinna och måste utrymmas.

Med andan i halsen checkar vi in på flygplatsens eget lilla Hilton – se där hur vi förtjänar att behandlas – och vi som landat tidigt får några timmars fritid att utforska Manchester. Sena anländare däremot behöver givetvis inte stressa, utan bussas till lämpliga adresser som det anstår en Väldigt Important Person.

Framemot sjusnåret är det dags för en informell meet'n'greet med duon The Ting Tings, föremålet för vår uppmärksamhet, i den nergångna Salford-fabrik som är deras replokal/kulturhus/festlokal.

London-journalisterna lyser med sin frånvaro, och när det visar sig att deras inrikesplan inte lyft mer än en timme efter utsatt tid får historiekunniga promotionansvariga förmodligen hemska Brinsley Schwarz-bilder för ögonen. Men de döljer det väl. 

The Ting Tings gör hur som helst det som förväntas av dem. Trummisen Jules deMartino är en klok äldre indieveteran och sångerskan Katie White en entusiastisk ung hipster, och båda levererar högvis med rubrikvänliga citat.

Sedan skyfflas vi in i taxibilar för en snabb resa till mer fashionabla kvarter. På Carluccios bjuds vi generöst på middag, men något pajar i logistiken även här och vi hinner knappt serveras utsökta biffar förrän vi jagas upp från borden. Fortfarande tuggandes räknas vi in i den hyrda turistbussen och åker tillbaka till Salford-kyffet, där lokalbefolkningen betraktar vår storögda skara med viss munterhet. Det påverkar inte alls vårt goda och välvilliga humör, och det frikostiga utdelandet av förfriskningar förstärker ytterligare den goda stämningen.

En kvart efter vår återkomst kliver The Ting Tings upp på scenen för ett sju låtar långt showcase, vars låtordning generöst skickas till oss via mail dagen därpå. Fördelen med att flytta bergen till Muhammed är att bandet har alla fördelar av hemmaplan. Ljudet i stenkällaren är klockrent och de lokala vänner och bekanta som bjudits in för att fylla ut publiken är förväntat entusiastiska.
Hiltons sängar håller givetvis sedvanlig standard, och över frukosten, för mästare, nästa morgon övertygar alla församlade varandra om att The Ting Tings har oändlig hitpotential och är strålande – strålande – och att blickfånget Katie White är lika sylvass som bedårande. Efter en sista påfyllning från buffén enas vi alla över nationsgränser och skribent- eller marknadsförarroller att vi har upplevt De Stora Vita Pop-hoppen för 2008.

PR-trick vi gillar

Sex Pistols på Themsen

I juni 1977 bjöds rätt journalister på en themsenkryssning med M/S Queen Elizabeth. I sällskap med Sex Pistols, Malcolm McLaren och deras mest uppseendeväckande vänner hann det konsumeras en och annan lager innan polisen fick stopp på alltihop och burade in bland andra skivbolagschefen Richard Branson.

Michael Jackson på Themsen
Nästan exakt 18 år efter Sex Pistols themsenfärd lät Michael Jackson en tio meter hög och två ton tung staty av sig själv fraktas runt på en pråm på samma vattendrag, med åtta kopior på andra håll i världen. Visserligen inga lager, ingen journalist-smörj-ning och inga arresteringar, men ett rätt ståtligt pr-trick ändå.

PR-trick vi ogillar

Exklusiva Courtney Love-kalendrar - kommentar överflödig

Badges – hade vi varit 16 år så kanske

Cigarettpapper – vi kan se poängen när Black Crowes ger bort dem. Men Caesars?