Krönika: Kulturhistoria och marknadsföring
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2013)
The Next Day heter David Bowies nya album, om du skulle ha missat det. Det är strålande, det bästa han gjort på drygt 30 år. I Nöjesguidens recension fick den högsta betyg, och att skivan blivit etta bland annat på iTunes-listan i Sverige och minst 20 andra länder är alltså rättvist. Men det är knappast logiskt för en artist vars föregående album bemötts med avmätt intresse och som sedan hållit sig borta från musikscenen under tio år. Så hur kunde David Bowie plötsligt ta över världen igen?
På anrika och ofta strama Victoria & Albert Museum pågår sedan en månad en stor retrospektiv utställning som skiljer sig avsevärt från museets vanliga initierade konst- och designteman. David Bowie is heter den, och den är överväldigande. Där finns tonvis med unika föremål, bland dem aldrig tidigare sedda barndomsfotografier, handskrivna texter och hans egna skivomslags-skisser. Där finns den synt som Brian Eno använde på Bowies så omvälvande Berlin-trilogi, och där finns framför allt uppsättning efter uppsättning av de scenkläder han burit under drygt 40 år.
Populärmusik har hängt på museum förut. Redan 1981 trängdes till exempel unga Stockholmspunkare med konstvetare runt The Clash- och Velvet Underground-bilderna på Nationalmuseums stora skivomslagsutställning. Men aldrig har en musikrelaterad museiutställning väckt större intresse, och besökssiffrorna på Victoria & Albert är häpnadsväckande. Redan i början av april var utställningen utsåld, och på svarta börsen säljs biljetter vidare för uppåt 2 500 kronor. Som om vi talade om ett enstaka exklusivt klubbgig och inte en nästan fem månader lång utställning på ett konstmuseum. Men så är utställningen inte bara en retrospektiv över en av Englands viktigaste artister. Den är dessutom del av en massiv marknadsföring.
På utställningen finns den tvåhövdade docka som figurerar i videon till Where Are We Now? från i januari. På dess båda huvuden projiceras Bowies ansikte, och den som stannar till tillräckligt länge belönas med både ögonkontakt och en slängkyss. Där hänger Jonathan Barnbrooks alternativa omslag till den nya skivan, och för att ingen ska missa det måste man gå över en projicering av skivomslagets kvadrat på väg ut från utställningen. Nej, hans skivbolag är inte utställningssponsor. Inte heller betalar skivbolaget något till Londonvaruhuset Selfridge's, som nyligen öppnat en särskild Bowie-shop med nya kreationer av Bowies favoritdesigners. Eller till de gallerier i London och nyss också Stockholm där Bowies mest frekventa porträttörer visar upp sina fotografier. Eller till de hundratals musik- och modemagasin som haft David Bowie på omslaget den här månaden.
När singeln Where Are We Now? överraskande släpptes på David Bowies födelsedag i januari lanserades den enbart via ett rykte på internet och väckte en skogsbrand av uppmärksamhet i sociala media. Det hyllades som ett under i marknadsföringsstrategi. Den andra fronten i kampanjen var att ta över en av de mest prestigefyllda kulturinstitutionerna, med spinoffeffekter bland annat i kulturlivet, musikbranschen och modebranschen. Alltihop genomfört på ingen budget alls. Jag hoppas att geniet som ligger bakom den smartaste marknadsföringskampanjen i den inspelade musikens historia ändå fick betalt.
Bäst just nu
Johan Hedberg - Nackamasterna
kommande singel, Labrador/Border
Sitt bibliska namn har han än, och hans stora sommarsingel utspelar sig utanför stan. Nyheten är att han aldrig varit bättre.
Mavis Staples feat. Jeff Tweedy - Can You Get to That
Singel, Anti-/Cooperative
Mavis och Tweedy i en The Band-gungande Funcadelic-cover. Går det att vara coolare?
Primal Scream feat. Mark Stewart
Culturecide
från kommande More Light, First International/Cosmos
Pere Ubu möter urkraut inklusive tvärflöjt. Recension på nojesguiden.se.
Dion - Written on the Subway Wall/Little Star
Från återutgåvan av Yo Frankie, Ace
Doowop med Paul Simon och Lou Reed i kören på ett bortglömt åttiotalsmästerverk.
Vampire Weekend - Diane Young
Singel, XL/Playground
Men här finns inte minsta tillstymmelse till Paul Simon.