Krönika: De vackra förlorarnas revansch

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2006)

"He was very famous once upon a time/And no one cares even if he's alive (we do)". Så sjöng Dan Treacy på sin allra charmigaste singel för 25 år sedan, om Syd Barrett som svalt så mycket lysergsyredietylamid att till och med flummarpolarna i Pink Floyd fått nog. Syd tillbringade decennier gömd bakom nedfällda persienner, tillbakadragen på ett sätt som får Stina Nordenstam att kännas mediekåt. Men Television Personalities letade upp honom och sjöng om det.

Efter den hyllningen slog Dan Treacy in på samma väg. De som till slut officiellt efterlyste honom under hans förlorade sena 90-tal hade föga hopp om att hitta honom i reparerbart skick. Särskilt efter att det sista han spelat in haft lakoniska titlar som Now That I´m A Junkie. När han för två år sedan dök upp med en hälsning på Internet, skriven från den fängelsebåt där han var intagen, ökade inte direkt hoppet om mer musik från hans Television Personalities. Nu är han tillbaka. Inte munter, tvärtom, All the Young Children on Crack är bara ett av många spår som får hans närstående att låsa sina medicinskåp. Men han är tillbaka, och vi har saknat honom. 

Förra året kände sig en annan gammal Kurt Cobain-favorit tvungen att kalla sin första skiva på väldans massa år för Man Alive, sedan skotsk press publicerat hans dödsruna. Men Eugene Kelly var allt annat än död. Precis som Jackie Leven, Kevin Rowland och nu Dan Treacy som alla tagit sig ur missbruk, misär och bortglömdhet, hade han återuppstått starkare än någonsin. 

Den vackraste förloraren av dem alla verkar dock inte ha lärt sig ett skit. Peter Perrett har överlevt junkiepolare som Phil Lynott och Johnny Thunders, och fortsätter konsekvent att välja fel vänner. När han härom året stod på scenen för att spela Another Girl Another Planet igen, för första gången på nästan ett decennium, var det tillsammans med, eh, Pete Doherty. 

Men med Dan Treacy tillbaka bland oss levande kanske vi inte ska ge upp hoppet om Peter Perrett. För Syd Barrett är det definitivt kört.