The Coral - The Coral

Deltasonic/Sony

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2002)

Tro det eller ej, men även i England finns nya band som struntar i att djupstudera rådande trender och listor för att hitta sin stil och komma på NME:s omslag. De sex unga männen i Coral skiter fullständigt i Nick Drake, Travis, Radiohead och Oasis, och bygger musik på helt andra grundpelare. 

Lee Southall och James Skelleys sjunger helt wacko, men med mycket kraft. De har grävt i hemstadens historia, och inte bara hittat sin producent Ian Broudie utan också gamla reliker som Echo & The Bunnymen och Teardrop Explodes. Men The Coral stannar inte där. De leker friskt med ekande ökengitarrer, Doors-orglar, konstiga baktakter och taktbyten, och verkar ha en osund fixering vid ryska cirkusorkestrar. Captain Beefhearts ande svävar över bandet, och Simon Diamond är precis så Syd Barrettsk som titeln antyder. 

Den röran hade kunnat bli helt olyssningsbar. Men The Coral har dessutom självklara poplåtar och en kritvit soulsjäl någonstans i närheten av The Young Rascals, och då blir helheten istället den roligaste pop som hörts på mycket länge. Men bara i en psykedelisk värld där människor har sköldpaddsskal på ryggen blir Dreaming of You och Waiting for the Heartaches så massiva radiohits som de är värda att bli.