Pelle Carlberg - Everything. Now!

Labrador/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2005)

Man anar att Pelle Carlberg och hans skivbolagsboss Johan Angegård, också ledare för Acid House Kings och The Legends, har haft en inbördes kamp om vem som är Sveriges wimpigaste sångare. När Pelle nu definitivt lämnat Edson och eventuella (men inte särskilt troliga) kompromisser bakom sig kan vi lägga den diskussionen till handlingarna. 

Med den vänaste snällpop man kan föreställa sig, en preppylook värdig Kevin Rowlands i sin glans dagar och deklarationer som "I don't want to be a fireman, I just want to blow out candles" (Oh No! It's Happening Again) undanröjer han allt motstånd - wimpigare går det inte att bli. Go to Hell, Miss Rydell släpptes på ep redan i början av året, och med sitt vassa angrepp på orättvisa recensenter gör den det omöjligt att komma med invändningar, på mer än ett sätt.

Nästan lika vass är andrasingeln Riverbank med trallrefräng med handklapp, och Labrador-Johan är den enda som inte uppfattar den som en hit, som Pelle Carlberg bittert konstaterar i texten till ett av singelns extraspår. Än mer handklappande trallvänlig är I Had a Guitar, och med ännu en fyndig metatext dessutom. Bastards Don't Blush är Moz-lyrik ut i fingerspetsarna, men Pelle Carlberg behöver vara varsam med sina texter. Vid några tillfällen blir Pelle Carlberg så förtjust i sina ordlekar och liknelser att han mera liknar Fredrik Lindström, eller Cello snarare än avsedda Tage Danielsson. 

Se det som en marginell invändning, dock, för med Everything. Now! visar Pelle Carlberg att nedläggningen av Edson bara var ett misstag ur en aspekt - hans namn gör sig inte lika bra som t-shirt- tryck.