Lars Cleveman - Mannen som begav sig

Criminal

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2002)

Lars Cleveman är en av Sveriges både nationellt och internationellt mest erkända sångare. Om du ändå inte hört talas om honom finns två möjliga förklaringar; 

a) Hans band Dom Dummaste hade sin storhetstid i början av 80-talet med en debutkassett som var en viktig föregångare till svensk electronica, och senare som ett utbyggt tungt rockband med nästan övertydliga Velvet Underground-hangups. Inget av det nådde utanför kultkretsar, och bandets skojfriska technoexperimenterande under 90-talet nådde om möjligt ännu snävare kretsar. 

b) Du har varken medlemskort i Svenska Wagnersällskapet eller årskort på Kungliga Operan. Lars Cleveman är nämligen operasångare med både status och pondus. Men varken Wagnerstipendium i Tyskland eller ledande tenorroller på alla Sveriges operascener har lyckats locka Lars Cleveman från absurditeter. När hans egna operetter har satts upp, till exempel fantastiska Attrappen eller Warsawapakt, där Stalin, Sträng och Gummigoebbels är ledande rollfigurer, har den vanliga operapubliken lyst med sin frånvaro. 

Samma burleska attityd finns det mycket av på Lars Clevemans första rockskiva under eget namn. Ibland blir det alltför kissochbajsigt eller bara fånigt. Döden (i form av pizza), med rim som "Du sa vi måste prata ut/så vi stämde träff på Pizza Hut" - känn på det - låter som en elak slakt av Mauro Scoccos samlade lyrik. 

Men det mesta är betydligt bättre än så. Ständiga Dom Dummaste-kollegan Martin Rössel är som vanligt djupt insyltad, och den Velvet Underground-släpiga rock med lätt vansinniga texter som var bandets kännetecken låter precis som förr, bara med lite sämre ljudkvalitet. Klaustrofobiska Vad är det jag inte förstår? och obehagliga Hat är lika mörk rock som på Dom Dummastes gamla Sympati för djävulen. 

På Ice Station Zebra och intima Där du är nu slänger Lars Cleveman ishockeymasken och visar att hans John Cale-fanatism bottnar också ensam vid flygeln. Där släpper Tourettes syndrom, och när Lars Cleveman vågar bli så personlig förtjänar han omedelbart en plats som ständig sekreterare i svenska absurdakademin, på den stol som Öyvind Fahlström och Åke Hodell suttit på förut.