William Carlos Whittens infall och litterära analyser

Han träffade Diana Crash på den lokala tvättomaten, och med hennes sång på nya albumet slipper William Carlos Whitten beskyllas för att vara AI. Här berättar han om hur infall, litteratur, polisundvikande och vaporvawe påverkat albumet Telepaths, och erbjuder både en spellista och en litteraturlista till skivan.

Utan att uppmärksammas tillräckligt har Bill Whitten gjort utmärkta album i mer än 35 år, först med St. Johnny fram till mitten av 1990-talet och sedan med Grand Mal i 15 år. Men musiken gav honom aldrig det där kommersiella genombrottet som han rätteligen förtjänat, och under de senaste åren har han under namnet William Carlos Whitten riktat sin kreativitet mot ett allt mer excentriskt musikskapande på egen hand, och dessutom mot sitt författarskap.

På hans sprillans nya album Telepaths överlåter han sången åt Diana Crash, som fångade hans uppmärksamhet på den lokala tvättomaten där hon jobbade i avvaktan på nästa äventyr. De pratade litteratur, och plötsligt fann hon sig engagerad att pratsjunga alla låtar på William Carlos Whittens album.

Du träffade Diana Crash på en tvättomat – vad fick dig att bjuda in henne att sjunga på Telepaths?

- Tvättomater har alltid varit viktiga för mig. De är uråldriga och heliga. Och det var ett infall i stunden, den sortens impuls som styrt hela mitt liv. Medan torktumlare och tvättmaskiner snurrade och skvalpade pratade vi om böcker, och särskilt om Simone Weil, och jag nämnde att jag var musiker, och så vidare. Det slutade med att jag mailade en låt till henne.

- Jag skulle säga att hela interaktionen kom sig av att jag läste en viss bok som hon också kände till. När jag bodde i New York var hälften av alla mina vänner personer som mötte tack vare att någon av oss höll i en viss bok. Sådant händer ju knappt längre eftersom ingen läser böcker och alla har delegerat ut sin "vänskap" till sociala medier.

Varför tackade hon ja till att medverka?

- Hon är en äventyrlig person som håller på med saker som att surfa och klättra i berg. Så jag antar att det verkade som ett roligt infall att sjunga ett gäng låtar med någon obskyr rockmusiker i ett hus fullt av hans barns leksaker och teckningar. Jag skulle fråga henne varför, men liksom de flesta av mina vänner sen covid svarar hon sällan på mina mail. Jag tror hon befinner sig i Chamonix-regionen i Frankrike och väntar på att snön ska smälta så att hon kan börja klättra igen.

Avslöjar låttiteln The Singer is the Origin of the Song, The Song is the Origin of the Singer en djupare roll för henne? Påverkade hon texterna? Vägrade hon sjunga något av det du skrivit?

- Låten är baserad på det täta, något gåtfulla och kanske mystiska essän The Origin of the Work of Art av Martin Heidegger, där man hittar raden: "Konstnären är ursprunget till konstverket. Konstverket är ursprunget till konstnären." Den raden har alltid slagit mig som djup, mystisk, och ett utmärkt ämne för en rocklåt. Om sången skapar sångaren – varifrån kommer sången?

Hur känns det, efter alla dessa år, att någon annan sjunger dina låtar?

- Ända sedan jag började med rockmusik på 90-talet har folk alltid klagat på min röst. "Han låter exakt som Thurston Moore, som Stephen Malkmus, som en stoner, en slacker", och så vidare. Jag har en Youtube-kanal där jag läser litterära texter, även mina egna, eftersom läsning trots allt är en mystisk sysselsättning, och vissa texter erbjuder en form av frälsning. Mina Chris Marker-inspirerade rockvideor finns där också.

- Hur som helst, i kommentarsfälten till videorna blir jag ofta anklagad för att vara en AI, eller för att skapa en falsk deprimerad ton. Så naturligtvis har jag kommit till slutsatsen att om någon annan sjunger mina låtar så blir de kanske mer accepterade, eller vad man nu vill kalla det. Dessutom tycker jag att hennes röst låter bättre än min, och spelas in bättre på min 30 år gamla slitna utrustning.

Vilka substanser användes under inspelningen?

- Bara kaffe. De vilda dagarna med beroende och hänsynslös nihilism är förbi.

Vilken betydelse har skivans två coverlåtar?

- Loudmouth av Ramones är en perfekt låt. Jag har alltid velat göra en cover på den. Ursprungligen ville jag göra den som en pianoballad, men jag fick det inte att låta vettigt. Så istället blev det en slags Liquid Sky-version. Hi-Heeled Sneakers är en annan odödlig klassiker, som Jerry Lee Lewis gjort den närmast ultimata versionen av. Men vem skulle inte vilja göra en cover på den och väva in klipp av Jean-Luc Godard som pratar om att "lyssna på bilden" i Dick Cavett Show, och av Sam Neill som ringer ett telefonsamtal i Andrzej Żuławskis Possession?

Du arbetar med din andra novellsamling just nu. Berätta om den!

- Min första bok Brutes handlade om älskare, chaufförer, målare, filmskapare, detektiver, mördare, författare, pianister, fotografer, rock 'n' rollers på jakt efter nåd, och det heliga. Saker som inte längre finns.

- Boken jag arbetar på nu, Hymns for a Bitter Star, handlar om ett liknande galleri av marginaliserade människor som försöker göra konst i slutet av 1900- och början av 2000-talet. Men en fråga om konst såsom den uppfattats ända sedan modernismen omskapade samhället hänger över det hela, åtminstone för mig; Har konsten, liksom teknologin, ett eget öde, som är likgiltigt eller till och med fientligt gentemot människan? Är vi oförmögna att skapa konst som inte har som mål att förgöra oss? Finns det någon konst som har ett annat syfte än att lura tonåringar och små barn?

- Och vidare - konst har alltid varit invigande. Poängen med den de senaste 50 åren har varit att tvinga betraktaren, lyssnaren, konsumenten att acceptera allt som skrämmer honom, som kränker hans moral. Konsten härdar honom, eller kanske mjukar upp honom tills han blir en person som accepterar vad som helst, verkligen vad som helst… Den borgerliga, liberala galleribesökaren är den perfekta medborgaren i den andliggjorda polisstaten. Han kommer acceptera fascism, totalitarism, vilka övergrepp som helst – tack vare konstnären som lärt honom att underkasta sig.

Enligt ditt väldigt begränsade presskit bär alla i världen en förklädnad utom du. Är det sant?

- Det är ett skämt förstås, som det mesta jag gör eller säger. Alla mina album är komediskivor.

Av Patrik Forshage

Den 24 mars 2025

Intervju, spellista