Kaah äntligen tilbakaah

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2013)

Tio år efter senaste soloplattan är Kaah tillbaka och berättar om avbrottet, det överskattade i att vara nyskapande och kommande skivan.

Med sina album från runt millennieskiftet och inte minst med fortfarande oantastliga hits som Kaahlla mej och Dom tittar när jag dansar etablerade sig Kaah som den svenskspråkiga soulens allra tyngsta namn. Men för sju år sedan tappade han intresset för musik och försvann utom syn- och hörhåll. Med albumet Matcha din look är Kaah äntligen tillbaka, efterlängtad som få andra artister, och Nöjesguiden har träffat en sångare som har hittat rätt i tillvaron.

Planerna för eftermiddagen var kittlande. Jag och Peter Alexandersson – som Kaah heter civilt – skulle mötas upp på Södermalm i Stockholm för att resa ut till Vårby gård för lite musikalisk arkeologi.

– Vi har hittat en gammal låt från inspelningen av mitt första album. Vi tänkte så konstigt då, att den på något sätt var för bra för att komma med på skivan utan skulle sparas till andra skivan. Nu har den blivit liggande sedan 1996 eller så, och jag har aldrig hört den igen. Men vi har bestämt att den ska med på nya albumet, så jag hade planerat att vi skulle ut och lyssna på den för första gången.

Bestämmer du alltså ohört att den ska med, 17 år efter att ha hört den senast?

– Ja …eller? Jag är nästan säker.

Men något har kommit emellan, och Kaah behöver stanna i stan för att kunna träffa Patrik "Sleepy" Elofsson. Alltså sätter vi oss i konferensrummet hos SONY/ATV Publishing, och det är en avsevärt sämre situation för att hitta till det nära samtalet. Dessutom går jag ut för hårt och inleder med att vilja prata politik, genom att konstatera att låten Matcha din look är en stark reaktion på den vrickning av svensk politik som gjort Sverigedemokraterna möjliga. Kaah betraktar mig utforskande medan han ger ganska korthuggna svar.

– Den skrevs direkt efter förra valet.

Jag beskriver att jag tycker att jag hör en sorg över den politiska utvecklingen i texten, men Kaah vill inte riktigt gå mig till mötes.

– En sorg? Tja, låten är ju rätt glad, men det är klart att det finns något blått där ändå.

"Å Sverige, vad snabbt det gick" sjunger han i berättelsen om ett land där den politiska utvecklingen "tvingade mig bort från min dialekt". Men snarare än fördömande finns det en positiv förhoppning att Sverigedemokraterna och det hårdare samhällsklimat de bidragit till bara är oförstånd, ett misstag. "Säg att du missa och att du råkat gå fel", föreslår han deras väljare i texten.

– Jag håller alla sådana tankar borta i omgångar, men ibland kommer det närmre. Den där bristande humanismen gör ont i mig. Men jag tror egentligen inte att det är ett tecken på att avståndet mellan människor och grupper växer. Jag tror att vi håller på att växa samman hela tiden, och ibland dyker det upp trösklar som vi måste över. Man måste vara positiv.

Samtalet flyter lättare, och jag frågar Kaah om han uppfattar sig som en politisk artist.
– Nja, kanske inte på det där uttalade sättet. Jag kan gilla det naiva i We Are the World eller när Michael Jackson gör Black or White. Den där känslan av danslåtar där alla är med, tänk dig ett dansgolv på ett disco på sjuttiotalet, där en massa helt olika människor rör sig till musik.

Sly & The Family Stones Everyday People, helt enkelt?
– Exakt! Sly Stone, ja. Jag gillar honom jättemycket. Vet du, jag var inne i en antikaffär på Tjärhovsgatan där han spelades i högtalarna. Killen som jobbade där såg ut som ett gammalt mods eller så, och jag slängde ur mig något att de spelade bra musik. Han blev helt lycklig och berättade att när han hörde Sly första gången slängde han ut all annan musik – all Rolling Stones och annan rock han hade lyssnat på – och började lyssna enbart på Sly. Den fanatismen kan jag uppskatta.

När man lyssnar på till exempel Matcha din look, med en smart och obeveklig funkbotten och ovanpå det en poprefräng så catchy att det är nästan löjligt, är det omöjligt att inte associera till den där andra Sly Stone-adepten som alltid brukar nämnas när Kaah diskuteras. Prince.
– Jag vet.

Stör det dig att ständigt jämföras med Prince?
– Nej. Inte alls, faktiskt. Jag älskar ju både Prince och Sly Stone, så kör på bara!

Nu vaknar något i Kaah, och han lutar sig fram över konferensbordet.

– Den här gången hade jag en idé om att jag ville pröva att bli jämförd med Michael Jackson också. Off the Wall och Thriller är två av världens bästa skivor, och det som Quincy Jones och Michael gjorde där går förstås inte att leva upp till. Men jag ville pröva om jag kunde arbeta i den stilen, så jag har gjort en låt som heter… Tja, alltså, jag har inte bestämt vad den heter ännu. Du borde verkligen få höra den. Så ärligt som du kan skulle den kunna heta. Eller Stick om du inte tror du kan? Vilket tycker du är bättre?

Stick om du inte tror du kan är ju kaxigare, föreslår jag, och Kaah nickar intensivt och pekar bestämt i mitt anteckningsblock.
– Så ska den heta! Så får det bli! Skriv ned det! Skriv! Nu är det bestämt. Här, du ska få höra!

Med lite hjälp av en tillskyndande Sony-medarbetare lyckas Kaah koppla in sin iPhone tll konferensrummets stereo, och spelar upp en soullåt som sprudlar av entusiasm och Michael Jackson-fascination. Medan vi lyssnar tittar han uppmärksamt på mig för att se hur jag reagerar.

– Det är kul att verkligen grotta ner sig i att försöka hitta det sätt som Michael Jacksons skivor gjordes på. Jag har varit borta från att göra musik så länge att jag blir som barn på nytt när jag gör musik – tiden räcker inte till, jag måste hinna pröva den där grejen, och den där grejen och den där.

Kaahs anseende bland unga svenska soulartister håller på att nå samma proportioner som hans egen relation till sina amerikanska favoriter. När jag frågar om han är den nya svenska soulens gudfader skrattar han generat.
– Jag har hört det några gånger de senaste ett-två åren. Jag vet inte var det kommer ifrån, och jag vet inte vad jag ska säga om det. Ska jag sträcka på mig eller ska jag krypa ihop?

Lyssnar du på artister som Ansiktet, Aleks, Albin Gromer och Oskar Linnros?
– Jo. När jag råkar komma åt det. Men jag söker inte upp musik på något aktivt sätt längre, överhuvudtaget. När jag var 13, 14, 15 höll jag på med aktivt sökande, då gick jag på skivmässor, byggde upp min vinylsamling, och följde hiphopen. Men ju mer jag hittade min egen röst desto mindre sökte jag vidare, och det som fick mig att le som 15-åring får mig fortfarande att le. Det finns så mycket där att jag aldrig kommer att hinna pröva det i min egen musik ändå.

Gör han så medvetet, prövar något han hör hos någon favorit, undrar jag, och Kaah lutar sig tillbaka och skrattar.

– Jag har faktiskt aldrig sagt att jag medvetet försökt låta på minsta sätt som någon annan. Inte förrän idag, med dig. Vafan. Men sanningen är att när jag började ville jag verkligen låta exakt som Jungle Brothers. Jag var så avundsjuk på deras samplingar, just dem ville ju jag ha hittat. På samma sätt finns det några tydliga Sly Stone-referenser på sina håll, och Prince. Men att erkänna det, eller att berätta att jag med en låt medvetet anstränger mig åt Michael Jackson-hållet har jag aldrig gjort förut. Jag bryr mig inte längre, det är inte så krumelurigt att vara artist för mig längre.

Det finns specifika teman på Kaahs nya inspelningar som känns nytänkande och fräscha, som att han var mätt på elektroniska ljud och undvek dem i så stor utsträckning som möjligt. Men det finns också mycket att känna igen i. Hantverket är en sådan grundläggande del, där rytmsektioner är löjligt tighta, där kompgitarrtricken är halva svänget och där de små detaljerna är delikata. För den som lyssnar efter det är ekvilibrismen påtaglig. Ändå blir det aldrig musiker-musik av det Kaah gör. Vill man bara höra en smart soulhit är låtarna det också.

– Du fattar inte hur skönt det är att höra dig prata om min musik på det sättet. Jag sitter här och bara gottar mig. På sätt och vis handlar det ju om att göra svår musik, fast på ett sätt som låter lätt. Jag har försökt göra den här skivan detaljrik utan att detaljerna behöver vara omedelbara för den som lyssnar. Jag gillar att göra musik som inte alla klarar av att göra. På sätt och vis är det motsatsen till punkidealen, jag står på andra sidan, samtidigt som jag gillar den sortens ideal eftersom de utmanar mig.

I Stanna tillsammans hör man babyljud. Är det din dotter?
– Nej. Det är någon annans dotter.

Det innebär inte att den varma och hoppfulla relationsskildringen är desto mindre personlig.
– Det är klart att den är. Allt jag skriver kommer från mig, även om jag tar mig rätten att försköna eller ljuga lite ibland. Blottar sig gör ju folk hela tiden. På varje skiva jag gjort finns det något som kanske är lite för personligt, men när jag har spelat in det funderar jag inte så mycket mer på det.

Tänker du "hits" medan du arbetar med en skiva?
– Inte medan jag skriver, då märker jag inget sådant. Men när jag börjar spela in och låtarna börjar ta form kan jag märka det. Den här gången har jag gjort mer koncentrerade låtar än någonsin. Det finns inget som är flummigt för sakens skull, eller som är instrumentalt för sakens skull.

Samtidigt har du sagt att du inte har behov av att ändra dig, utan hellre finslipar det uttryck som du redan har.
– Jo. Jag har inget behov av att göra annorlunda, att vara nyskapande och göra sådant ingen gjort förut. För tio år sedan kunde jag ta beslut om låtar grundat enbart på att de skulle vara nyskapande, och sådan är jag inte längre. Det var att lägga krokben för mig själv, och det är riktigt skönt att ha kunnat lägga bort ett sådant ok.

När man som skribent vill resonera med artister som inte hörts av på länge brukar det inte vara populärt att komma dragandes med ordet "comeback". Inte så med Kaah, som verkligen hade tagit sin hand ifrån musiken. Den sortens dramatiska livsförändringar brukar vara följden av en livskris, eller leda till en sådan, resonerar jag, men Kaah skakar på huvudet.

– Inte alls. Jag brukade gilla att jobba med musik på sommaren, men det året tog jag ledigt några veckor. Jag upptäckte att det var väldigt skönt, så när de lediga veckorna var över ville jag inte återvända till musiken. Så småningom började det gå upp för mig att musiken inte skulle ingå i mitt liv längre.

Någon ångest innebar inte den insikten.
– Tvärtom. Jag hade missat så mycket, och hade massor att göra. Jag började jobba, först med att lasta och köra böcker, och samtidigt började jag plugga lite. Först pluggade jag skrivande en termin, jag trodde liksom att det var något naturligt utifrån att jag skrivit mina låttexter. Men att skriva artiklar eller skönlitterärt var ju en helt annan grej, och det var inte för mig.

Istället började Kaah arbeta i skola.
– Från början prövade jag undervisa lite i musik, men jag upptäckte att en bra musiker inte alls behövde vara en bra musiklärare. Både det och skrivandet innan är liksom försök att koppla till mitt tidigare liv, men jag insåg att jag behövde göra tvärtom och koncentrera mig på sådant som inte alls hängde ihop med musiken.

Att jobba som stöd på fritids och i klassrummet var något helt annat.
– Jag jobbade med barn som var stökiga, som inte hade det så lätt. Det kändes väldigt viktigt, men det var samtidigt oerhört intensivt.

Samtidigt började han plugga.
– Jag hade insett att jag ville komma så långt ifrån musiken som möjligt, från det kreativa, så jag började plugga matematik och sedan ekonomi.

Vad var det i musikertillvaron du ville bort ifrån?
– Oj. Jag längtade efter att leva vanligt. Jag ville jobba vanliga tider, måndag till fredag. Under en lång tid blev det väldigt viktigt att inte prata musik, och att inte befinna mig i sammanhang där jag träffade folk som ville prata musik. Jag har väl i och för sig aldrig umgåtts med musiker, utan mest hängt med mina kompisar från Norrköping.

Sport blev också centralt för Kaah.
– Jag har alltid varit sportintresserad, men nu tog det över. Jag var ju alldeles för gammal egentligen, men jag kunde ändå gå omkring med fantasier om att vara sportstjärna. Åtminstone om att jag hade kunnat vara sportstjärna, om jag hade valt den vägen. Jag hade spelat en del fotboll, och sprang. Och så började jag boxas.

Men så småningom började ändå Kaahs musikaliska kreativitet vakna igen.
– Jag gick inte och väntade på det, det bara kröp på. Jag började småspela lite hemma någon eftermiddag eller helg, och så spelade jag in någon liten grej. Jag var rätt nöjd med att ha det så.

2008 dök balladen Som en blomma upp i UR-serien Osynliga sår, som en slags false start på musicerandet igen.

– Intressant att du påminner om det, jag hade nästan glömt. Men det var ju ett program för barn, i syfte att stärka dem. Det handlade inte alls om mig, UR frågade, jag jobbade på en skola, det fyllde ett syfte. Det var nog mer en del av mitt nya liv.

Men till slut kom en brytpunkt där musiken blev viktig igen.
– Jag tror att den kom när skivbolag började uttrycka intresse. "När kan vi få höra något?". Men det var aldrig något drastiskt beslut att starta igen. Jag minns faktiskt inte säkert, men det skulle kunna ha gått till så att jag sprang ihop med någon från Baba (som är den etikett bland andra Sleepy och Petter startade förra året, reds. anm.) när jag var ute, eller när jag var och handlade.

Kaah ler, han vill egentligen inte gå in på den här sortens detaljer.
– Om det gick till så kanske den personen sa att jag skulle höra av mig om jag gjorde något, kanske. Eller så är det bara en efterhandskonstruktion. Konkret tog de hursomhelst kontakt, och det sammanföll med att jag kände att det skulle vara kul att göra musik igen.
Det var inte helt smärtfritt att återvända till musiken.

– Det är klart att det fanns en del ringrost. Det är som att börja med en idrott igen. När man springer för första gången på länge går det långsammare, man orkar inte lika långt och sedan får man rejäl träningsvärk. Men håller man igång är man snabbt förbi det där, och sedan kanske man till och med är starkare än innan. Jag tror att allt jag hann med under perioden utan musik – både i utbildning, i att jobba och framför allt i familjen – gör mig musikaliskt bättre idag. Framför allt lyckades jag frigöra mig från att ha musiker som min identitet. Intellektuellt insåg jag ju att det inte var ett balanserat liv att leva. "Väx upp, för helvete!", liksom.

Redan för tio år sedan pratade Kaah om längtan efter att tillhöra ett band, och både med Jideblasko International och sedan med Swedish Love Story försökte han hitta formerna för det. Men samtidigt ger han upp lagsporter som fotboll till förmån för boxning. Är den där längtan efter den kollektiva upplevelsen verkligen så djup, försöker jag med i hopp om att beslå Kaah med någon slags självmotsägelse.

– Att vara motsägelsefull är väl att vara mänsklig, ler Kaah överseende. Men för min del tycker jag faktiskt att det är en större lagkänsla i teamet i boxning än jag någonsin upplevde i fotboll. Visst, det är jag som boxas, men alla i mitt team är lika centrala.
Hans längtan efter att vara del i en gemenskap är fortfarande stark.

– Med Jideblasko International ville jag verkligen dra fram bandet och förminska mig själv. Då och då kan jag känna den där längtan efter något annat, efter att ha fått växa upp som medlem i ett band istället som soloartist. Nu är det inte praktiskt, när jag gör en låt kan vi inte vara tre stycken tillsammans som bestämmer hur basen ska låta. Men live känns det verkligen så, vi är ett jämlikt team där alla har lika viktig roll och där alla bär lika mycket förstärkare.

Livecomebacken är fastslagen till augusti. Är det stressande, undrar jag, och Kaah ler.
– Lite. Men egentligen bara på det praktiska planet, att få ihop bandet, att hitta reptider. Kan inte någon bara ta hand om det? Nu är det hursomhelst fixat, så nu är det bara kul.

Har du en klar plan för Kaahs framtid eller tar du det som det kommer?
– Delvis styr man väl sin framtid genom medvetna val. Men samtidigt vill jag lämna en del öppet att anpassa mig efter. Det är svinskönt att kunna tänka så! Jag får hitta andra sätt att arbeta nu, Jag jobbar mindre, men mer effektivt. Nu kan jag undra vad jag gjorde av tiden förr. Jag hade ju kunnat göra fem plattor till på den där tiden som jag slösade bort, eller haft en helt annan parallell karriär inom något annat.

Det har han idag, och det är tydligt hur Kaah trivs med den nya frihet som hans yrke som redovisningsekonom ("några dagar i veckan") och musiker ger honom.
– Nu kan jag kombinera båda delarna av tillvaron, och det är en extrem lyx.

Både kunna skapa och rumla och samtidigt leva välordnat och hantera jobb och familj?
– Rumla kommer jag inte att göra, det vet jag. Men det är så pass nytt så jag vet inte riktigt hur det kommer att te sig. Men jag siktar på att inte dras med i musikerlivet, det är inte så hälsosamt. Hellre spela mycket under en kort koncentrerad period, och sedan inte alls. Jag la ju bort musiken för att jag ville kunna styra mitt liv, och det kommer jag att hålla fast vid.

I Kaahs fortsatta musikaliska liv kommer det att vara lusten som styr.
– Jag tänker bara göra det som är kul. Att skriva musik, att spela in, att spela ute ibland. Att prata med dig om musik så här länge, det är att hitta sätten att njuta.

Kaahs album Matcha din look släpps den 7 augusti. Från och med det datumet kan du också se honom live på noggrant utvalda spelningar.