Johnossi 2.0 - Krashen, rehabiliteringen, återkomsten

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2017)

Foto: Daniel Stigefelt

När Nöjesguiden träffade Johnossi i samband med deras förra album Transitions bubblade John Engelbert och Oskar Bonde nästan över av entusiasm. Det var dags. Saker skulle hända. Världen låg redo att erövras.

Tre och ett halvt tysta år senare kan vi konstatera att det inte riktigt blev som planerat.
– Det näst sista giget på Europaturnén 2014 var en utsåld spelning i Berlin, berättar Ossi Bonde. Och jag kunde inte stå upp för att jag hade sådan yrsel. Jag var så snurrig att jag kräktes, och tog några kortisontabletter. Det är ju uppåt, så man märker inget av problemen. Jag kunde dra igenom det där giget, men dagen efter det sa kroppen bara "glöm det".

– Jag kommer ihåg att du lackade på mig för att jag stagedivade, flinar John Engelbert. "Fan, ska det ta ännu längre tid, kan du simma tillbaka nu".

– Jag behövde verkligen gå av scenen, suckar Ossi matt. Inför den sista spelningen kom jag liksom bara inte upp. Det var ganska obehagligt, jag kunde inte röra mig. Så då fick jag åka in till sjukhuset, och blev sjukskriven i åtta månader.

Ossis krasch var följden av en lång tids intensivt arbete och nonchalerande av varningssignaler.

– Vi hade hunnit med en ganska intensiv turnésommar, där allt gick rygg mot rygg, och under ett år hade jag väl känt av att mitt balanssinne försvann. Kroppen skickar ut signaler som man konstant tolkar på fel sätt för att man bara vill fortsätta. Men till slut slår den ut sig själv.

John hade inte sett varningstecknen.

– Inte mer än vanligt. Vi är ju båda labila dudes hursomhelst. Utom de två dagarna innan, när det bara - whoooop. Framför allt kvällen innan, den spelningen som du genomled…

Åtta månaders sjukskrivning för en kreativ artist kan vara påfrestande i sig, men för Ossi var det nödvändigt.

– Jag tror jag var lite lättad av det, ändå, för jag insåg då att jag behövde det. Jag hade inte haft någon återhämtning på tre år. Det skulle kunna varit ännu värre, för en del tar det flera år, men efter åtta månader kände jag att det började kännas bättre.

Den stora lanseringen av Transitions kom av sig helt, och Ossis konvalescens påverkade John nästan lika mycket.

– Det var frustrerande, för det innebar locket på för hela den skivan. Om vi inte kan turnera finns det inget för skivbolaget att jobba med. Men det var ju bara att gilla läget. Vi hade släppt albumet i april och det här hände i oktober. På det halvåret hade vi hunnit göra över 100 gig, men vi hade sjukt mycket planer som bara gick i stöpet. 2014 var året när vi skulle göra massor. Vi skulle åka till Australien, och…

– Rub it in, suckar Ossi från sin läderfåtölj.

– Nej, men.. Vadå, jag skulle bara… Men vafan. Allt som sker är ju bra på något sätt. Då blev det naturligt att vi skulle ta en brejk och inte jobba. Jag hade blivit pappa i maj, och det blev så jävla lyxigt att få vara hemma med mitt barn, det hade jag inte med mitt första. Tiden går så jävla fort.

När Johnossi så småningom försiktigt startade om med några enstaka gig och lite låtskrivande hittade de fler goda effekter.

– Det blev kul igen, ler Ossi. Det var som att jag nollställde mig. Nu kan jag se fram emot för turnéer, och som perfektionist har jag alltid ställt väldigt höga krav på mig själv. Det gör jag inte längre, åtminstone inte på den nivån. Det gör att man slappnar av och blir mer lekfull. Som band strävar man väl alltid efter att det ska vara lite som det var i början, den där lite naiva inställningen, så där oförstört, som när man gjorde det enbart för sig själv. Jag har förstått det ännu mer, att man måste göra saker för sig själv, inte för någon annan, och bara då kan det bli ett bra resultat. Tittar man för mycket ut genom fönstret är man körd.

Tre och ett halvt år efter kraschen är Johnossi till slut tillbaka med full kraft. Blood Jungle är deras femte album och har kommit till på ett sätt som är helt nytt för Johnossi.

– Det känns som att börja om, förklarar John. Det passar förra skivan att det blev ett så abrupt avbrott. Den är så jävla mörk, och bara att den heter Transitions. Vi förverkligade albumet på ett oplanerat men coolare sätt, nästan. Nu har vi ömsat skinn, det är fan Johnossi 2.0. Vi ville verkligen göra något annat och för första gången ha något lekfullt och positivt.

Till att börja med innebar det att Johnossi anlitade Astma & Rocwell som producenter.

– Vi ville inte gå den rakaste vägen, säger John. Även om Astma & Rocwell är nära vänner så har de aldrig spelat in ett rockband förut. Och vi har ju aldrig jobbat med den sortens producenter. Det blir en ny typ av utmaning, en helt annan process.

– Den har producerats på ett helt annat sätt, betonar Ossi. Vi hade tanken att stå åt sidan mer i det, även om vi inte riktigt kunde hålla fingrarna borta.

– De berättade att de blev förvånade att vi hade så mycket att säga till om, fnissar John. I deras musik handlar det mycket mer om att de producerar som de vill, och när de lämnar det till artisten och säger att nu är det klart så säger artisten att "gud så bra det blev". För oss vore det ju helt sjukt.

– Det var väldigt lärorikt, fortsätter Ossi. Vi har aldrig jobbat med datorer, men den här gången sa vi att vi skiter i replokalen. Så vi satt och skickade filer till varandra, jag gjorde trumskisser och mailade John som la någon sång.

Det gjorde att det tog jävligt lång tid, suckar John. Vi kunde ju inga musikprogram utan satt där som två idioter.

– Å andra sidan gjorde det att man kunde skriva låtar på ett annat sätt, och sitta och skissa blåsarr, eller komma med en produktionsidé. Det var ett annat sätt att visualisera ett slutresultat. När vi nu repar för att spela live är det första gången vi spelar låtarna tillsammans.

Även om Johnossi inte kunde låta bli att lägga näsan i blöt blev de ständigt överraskade över vad Astma & Rocwell gjorde med deras musik.

– De är ju verkligen den nya tidens producenter, förklarar John. De har aldrig spelat in ett livetrumset, till exempel. Det var ju det vi ville åt. Vi ville ha producenter med god smak men utan respekt för tekniken. Vi ville inte ha någon ljudnörnig rockgubbe. Så vi spelade in allt dyrt och lyxigt, och sedan "pajade" vi det med en billig plugg. Astma & Rocwell har en väldigt utpräglad smak, och de är ju också väldigt direkta om de inte gillar en grej. "Åh fy fan, det låter skit, bort med det". "Men, det är ju en vanlig distad gitarr?"

– På samma sätt som vi lärde oss av deras arbetssätt och deras sätt att tänka om ljud, eller "signaler" som de kallar det, tror jag att de fått en annan insikt i det spelade instruments kraft, fortsätter Ossi. Nu vet de vad ett trumfill är, hehehe.

Nyheterna på Blood Jungle rymmer en utbyggd instrumentation och fler röster än bara Johns. De ständigt närvarande gitarriffen är mer distinkta än någonsin.

– Både John och jag älskar riff, nickar Ossi. Tobbe och Michel lät dem bära mer, och plockade bort allt annat. Det är rätt skönt. Vi kan annars ha lätt att gräva ner oss i vår egen bubbla.

Utöver Astma & Rocwell har Johnossi den här gången samarbetat med många olika låtskrivare. Patrik Berger, Jocke Berg, Salem al Fakir, Vincent Pontare, Carl Falk och Rami Yacoub har allihop haft ett finger med i spelet.

– Det var mest för att det var kul. Medan Ossi var sjuk föreslog mitt förlag att jag skulle börja skriva med andra, så jag började hänga runt i studios med folk som var polare. Och när Johnossi kom igång fanns det material - som Hands - som jag inte ens tänkte skulle vara till oss. Men med den texten tänkte jag att den skulle bli svårpitchad, och så ville jag nog pröva att spela upp den för Ossi för att se om den inte var för oss iallafall.

Hands text skiljer sig från allt Johnossi gjort förr.

– Jag kom på att "put your hands where I can see them" skulle funka som en partygrej, när man spelar på festival. Men så finns det en helt annan sida av myntet, och då skrev resten av texten sig själv.

Den andra sidan av myntet är en text som samtidigt skildrar polisingripanden. Från ett band som senast Nöjesguiden träffade dem gjorde en poäng av att berätta att texter inte alls var viktigt för dem är det ett stort steg. "När det gäller texter är vår approach att de är fullständigt ointressanta", sa de för snart fyra år sedan.

– Sa vi så vi? Fy fan så oseriöst, skrattar John.

– För mig handlar texter om studs och rytm. Men innehållsmässigt - I don't give a fuck. Och när John skriver lite för point on blir jag lite… nä nä nä nä, nu blir det att skriva någon på näsan. Hands-texten var första gången han skrivit något som var politiskt, och den tråden hade John aldrig rört vid innan. Det tyckte jag var intressant. Vi är ju inte ett politiskt band, liksom….

– Fan, jag måste nästan avbryta dig där, protesterar John. Vi är inte partipolitiska, men...

– Ok, medger Ossi. Om man med politisk menar det där spirituella, hur vi ser på världen, så. Men att ta ställning till saker och ting, orättvisor i världen, det har vi aldrig gjort. Vi har blickat inåt. Men Hands var en bra text, den kan vi stå upp för.

Att släppa ett album, är det en slutpunkt där man andas ut och känna sig nöjd? Kanske fira åtminstone en delseger? Eller är det en lansering som innebär ett avstamp, att man lutar sig framåt och inleder ett intensivt arbete?

– Det är viktigt att fira en delseger, det har vi alltid sagt, säger Ossi. Sedan kliver vi in i en turnérunda, och då blir det i och för sig rätt mycket firande överhuvudtaget.

– Åtminstone sista giget i varje turnérunda, när vi varit ute i två veckor behöver vi fira, förklarar John. Och sedan två veckor senare igen.

– Det handlar om att ta hand om sin personal, förklarar Ossi. De jobbar dygnet runt och vi har lite andra tider, så det är i det firandet vi kan mötas allihop på samma premisser.

Något enstaka gig har det blivit på senare tid, men det har gått mer än tre år sedan Johnossi senast var ute och turnerade. Hur lojal är publiken?

– Vi vet inte, konstaterar John. Det enda man kan se på nu är biljettförsäljningen.

– I Tyskland har det bokats större ställen än någonsin, och det är ju kul. Visst, det vore assoft att få en brottarhit och ta ett jättekliv i Europa – nu vore rätt tillfälle – men vi har varit en mer traditionell akt som har spelat oss till en större och större publik. Och det är skönt tycker jag.

Blood Jungle (Universal) släpps den 17 februari. Från mitten av mars övergår Johnossis första Europaturné på evigheter i deras första Sverigeturné på evigheter.

Johnossi om låtarna på Blood Jungle…

Hey Kiddo

– Jag är nyfiken på vad folk tycker om den, berättar Ossi. Det kommer nog att styra mina känslor för den, den är väldigt långt från vad vi brukar göra.

– Det är alltid någon i rummet på skivbolaget och så som säger att de hatar den! Den är en riktig vattendelare, men jag gillar den. När jag skrev grunderna till den tänkte jag på The Hives. Om man snabbar upp den lite skulle de kunna göra den riktigt bra.

Weak Spots

– Den var till 80 procent klar, men vi fick inte riktigt till det, berättar John. Men så satt jag med Carl Falk och Rami Yacoub, och på några timmar hade vi satt alltihop. Personer som dem, som verkligen är proffslåtskrivare, är jävligt bra på att få en att hitta det själv, att guida till rätt väg.

War/Rain

– Det var spännande att jobba med Jocke Berg, säger John. Han är väldigt produktiv. Han sätter sig varje dag och skriver en låt, sjukt disciplinerat. Det är fascinerande. Själv är jag rätt seg. Jag är periodare, och skriver intensivt i några veckor.

On A Roll

– Salem al Fakir och Vincent Pontare är kompisar till oss, berättar John. Jag och Vincent gjorde hans andra album ihop, ett album som inom parentes floppade rejält. Den låten är den enda där vi fick en låt presenterad någon annanstans ifrån, "skulle den här inte funka för Johnossi".

– Ändå känns det lika mycket som en Johnossilåt som alla andra, fortsätter Ossi. Vi vävde in vår tråd. Jag tror inte att man ska underskatta Johns röst heller, den är så väldigt signifikant för oss.

Air is Free

– Verserna på Air is Free är det konstigaste vi någonsin gjort, tvekar John. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid den. Den texten är ju jättekonstig, den är lite… töntig. Lite hiphopig, som att jag tror att jag är jättecool. Det är precis på gränsen till lökigt.

– Jamen tryck in det i folks huvuden nu, suckar Ossi till sin kanske lite för frispråkiga kamrat.

– Jag älskar att ha kvinnliga röster mot min, precis som Leonard Cohen brukade jobba. Det har vi på ganska många låtar här.

– Det har aldrig hörts förut hos oss, att höra sådana kontraster där vokalerna plötsligt studsar mot en annan värld, fortsätter Ossi. Det älskar jag.

Blood

– Även om vi ville att skivan skulle vara mer positiv ville vi ju inte framstå som glada idioter, funderar Ossi. Den låten har jag älskat från embryo och framåt, verserna, refrängen, sticket, alltihop är sjukt bra. Den är köttslig. Kan man säga sexig utan låta löjlig. Det var kul att jobba med Patrik Berger också.

– En sjuk grej med honom i hans låtskrivande är att han har sån flax, funderar John. Han har turen att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han är Uppfinnar-Jocke och Alexander Lukas i ett.

Tall Dark Man

– Vi tänkte att det måste finnas åtminstone en låt där Ossi verkligen får gå loss, förklarar John. Där han får gå all in.

– Jag satt där och gjorde den, och Calle Ask som har producerat just den låten tjatade hela tiden om "mera fills, mera fills". Och till slut bara, "Ok, vill du ha mera fills, fuck you, nu ska du få fills så att du bara dör!" Egentligen gillar jag inte när det blir så mycket sådant, men här var det så kul.

– Den var rätt direktinspirerad av Tame Impala, tror jag, förklarar John. Som om vi skulle bli inkastade i det bandet och försöka improvisera i deras stil.