John Mellencamp - Cuttin' Heads

Columbia/Sony
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2001)

Något säger mig att det här är John Mellencamps allra sista chans. Den sumpar han rejält. 

Cuttin' Heads börjar rent katastrofalt. John Mellencamp släpper lös sin rytmsektion, som vill visa att de minsann klarar att svänga, och sätter igång en tungfotad rytm som bevisar motsatsen. Ovanpå det bjuder han in Chuck D att rappa, medan metodistkören sjunger att de inte vill bli kallade rasistiska öknamn. Det luktar precis så ruttet som det brukar när en gubbe får för sig att försöka flörta med en publik som inte är hans, genom att pröva musik han inte har någon relation till. 

Efter en sådan inledning kan resten av John Mellencamps nya bara bli bättre. Men den blir aldrig bra. De senaste tio åren har John Mellencamp gjort den ena comebacken efter den andra. Idag är han en medelålders bredbent rockare, och i den genren har han många ännu hoppfulla veteraner före sig i kön. 

Förutom rap-försöket och ett minst lika hemskt reggaetafflande vilar John Mellencamp helst på gamla lagrar. Här finns den klassiskt patriotiska men en aning kritiska USA-hyllningen. Här finns kvinnokarlens besvär med att bygga en bestående relation. Här finns en rätt pinsam kärleksduett, en rootsfiol och 80-talets stadiumrock. Varför ändra på ett vinnande recept? 

Men råvarorna har blivit sämre, och det har gått slentrian i tillagningen. Dessutom är chansen att publiken nöjt ska svälja samma anrättning som för 15 år sedan ganska liten. Kanske är det mannens öde att vara en medelmåtta med standardrecept utan finesser? 

Som den unga James Dean-lookaliken och teenyboppern John Cougar blev han utskrattad när han ville vara med och leka med David Bowie och de andra artisterna i Mainman-sandlådan. Som mainstreamrockaren John Cougar Mellencamp fick han se sig frånsprungen och varvad av samtida jeansjackeartister som John Hiatt och Bruce Springsteen. Som föredettingen John Mellencamp kommer han att mista licensen att spela i veterantouren.