Jobriath käkar ofrivillig stadiumrock
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2005)
Det finns band som är skapade för stadium-turnéer. Det finns band som tar i med de största gesterna redan i replokalen, och som ser varje klubbspelning som ett sätt att finjustera sin överdrivna mimik och sina lättköpta riff.
Exempel? Tja, föreställ dig Bono viftande med vit flagg på U2:s spelning på lilla Underground, under Sergels Torg, i februari 1981. Eller Bon Scott som slår huvudet i taket när han sitter på Angus Youngs axlar när AC/DC spelar på Marquee i juli 1976.. Eller The Ark i Växjö 1996, eller Kent på Ritz i Örebro 1995, eller... Vi kan fortsätta för evigt.
Men det finns också band som oförskyllt och ofrivilligt hamnar i stadium-karusellen, och för dem är det värre. I slutet på 80-talet kontrakterade plötsligt de stora amerikanska skivbolagen band som skaffat sig ett rykte via collegeradio, och om Sonic Youth var en långsökt investering så var R.E.M. ett givet storband i skivbolagets ögon. Men för bandets skivsamlande eller kulturälskande medlemmar var ett sånt steg inte lika naturligt, och i tvehågsenheten mellan sin egen kult och skivbolagets breda lansering är det lätt att tappa bort sig.
När flera av R.E.M.:s titlar nu passerat tio miljoner sålda exemplar kan skivbolaget luta sig tillbaka och vara nöjda med sin investering, trots att R.E.M. på vägen har tappat allt som gjorde dem intressanta och bra en gång i tiden. Nu återstår bara att maximera vinstutdelningen, så Warner släpper samtliga bandets titlar på etiketten som luxuösa dubbelutgåvor, där originalalbumen kompletteras med varsin extraskiva med DVD-dokumentärer och SACD-ljud.
För lyssnaren och för R.E.M. är problemet att dyrbara förpackningar inte förmår ändra det faktum att råvaran passerat sitt bäst-före-datum-på mer än ett sätt. Det finns förmildrande omständigheter. På Green var R.E.M. fortfarande ett storögt collegeband som inte hade en aning om hur de skulle använda megabolagets uppbackning, och inte brydde sig. De fortsatte att blanda lekfullhet och vilsenhet, bäst kombinerat i Pop Song '89 men också utmärkt i [I]Orange Crush[/I] och World Leader Pretend.
Men två år senare hade kontraktets förväntningar redan satt spår i kreativiteten. Visserligen rymde Out of Time en av bandets tre bästa låtar i Losing My Religion, men den innehöll också olyssningsbara dumheter som Shiny Happy People och illaluktande Radio Song med KRS-One. Framför allt var det den första R.E.M.-skivan som där majoriteten av utrymmet togs upp av icke minnesvärda midtempo-meningslösheter.
Automatic for the People brukar räknas som bandets sista stund av Gudomlig Inspiration. Men den lutar sig tungt mot Everybody Hurts, medan hyllningssånger till Andy Kaufman eller fler ordlekar med gamla pophits inte förmår väcka andra reaktioner än gäspningar idag. På den totalt idélösa rockaren Monster 1994 var förfallet ett obestridligt faktum, och R.E.M. etablerade sig som ett arenaband för människor som gillar igenkännelighet framför musikalisk ambition. Sedan fortsatte det nedåt med New Adventures in Hi-FI, Up och förra årets lätt desperata Around the Sun, med en mindre konjuktur-uppgång i All the Way to Reno på Reveal 2001.
Utöver Green räcker hits-samlingen In Time alldeles utmärkt för att sammanfatta ett ofrivilligt stadiumbands senaste 15 år, och förmodligen deras kommande 15 år dessutom.
Återutgåvor som är värda våra ursäkter och fullständig upprättelse
Jobriath - Lonely Planet Boy (Attack/Sanctuary/BMG)
Morrissey fortsätter att återlansera sina idoler. Sandie Shaw och Nancy Sinatra funkade utmärkt, och förra året lyckades han till och med återförena New York Dolls. Med Jobriath var det svårare. När Morrissey ville ha honom som förband på Your Arsenal-turnén var Jobriath både bortglömd och - värre - död i AIDS sedan nio år. Under sin två skivor korta karriär hade glamrockens enda öppet homosexuella sångare hånats, bespottats, och förnedrats och dumpats av skivbolag och de flesta andra, och efter 1974 hänvisades han till en karriär som barsångare och prostituerad. Nu bevisar Morrisseys egenhändigt sammanställda Jobriath-samling (vi kan anta att det var billigt att köpa loss rättigheterna) att Jobriath inte alls bara var den Ziggy-clone som historien har målat upp honom som. Ziggy finns ständigt närvarande, men också en speedad Elton John och en uppklädd Sparks-transa - allt sammantaget en självklar Morrissey-ikon.
Scritti Politti - Early (Rough Trade/Border)
The "Sweetest Girl" är fortfarande en lika stor uppenbarelse som den var 1981. I drömsk baktakt, med Robert Wyatts orgel och med Green Garthside mitt emellan de första singlarnas DIY-marxism med DIY-estetik och senare hits designer-socialism borde den ha blivit en världshit. Det blev den inte 1981, och inte fem år senare när ett bedagat Madness spelade in den som singel. Men i år kanske?
Tom Robinson Band - Power in the Darkness - Deluxe Edition (EMI) Med en drös smarta proggtexter inbillade Tom Robinson oss att han var både queer, punk och nästintill förortsbo, när han egentligen var en välutbildad och överårig dagslända som råkat göra en fantastisk rockplatta mitt i punkexplosionen. Du kan ju redan 2-4-6-8 Motorway, här som bonusspår eftersom engelsmännen inte fick den på sin version av originalalbumet, och nu är det dags att återupptäcka The Winter of '79, Long Hot Summer och inte minst hans anthem Glad to Be Gay.
...och några guldkorn bland vinterns DVD-releaser
David Bowie - Love You Till Tuesday (Universal)
I en TV-special från 1969 sitter en mycket ung David Bowie tillsammans med sin dåvarande flickvän Hermoine på vita kuddar och sjunger hippiesånger. En allra första tagning av Space Oddity roar, men det mest intressanta är hur färdiga David Bowies maner var redan då, när han mest sjöng snälla sånger om att snart fylla fem år.
Men det är DVD:ns andra del som är sensationell. I en skotsk TV-special framför David Bowies mimlärare Lindsey Kemp och hans lilla mimtrupp nån sorts kombinerad mimföreställning/musikal/modern dans-uppsättning om en stackars Poirot som inte har framgång i kärlekslivet. Det är hysteriskt kul att se de tafatta balett-hoppen och de amatörmässiga extravaganta sminkningarna. Allra mest skrattar man åt hur David Bowie, vars mimkonst uppenbarligen inte riktigt uppskattades av hans mentor, reducerats till att gestalta ett... moln. Det gör han genom att sitta uppflugen på en stege, där han ibland sjunger en lösryckt stump.
Plötsligt faller hans rolltolkning som haj i Kapten Gulskägg - havets fasa eller som trollkung i Labyrinth på plats.
John Cale - Fragments of A Rainy Season (Revenge/import)
I en intim konsertupptagning från 80-talet sjunger John Cale sina vackraste sånger till ackompanjemang av enbart sin flygel eller sin gitarr, och vi som såg det svenska benet på den turnén känner igen oss i den intima, nästan sakrala stämningen. Till och med vanligtvis röjande nummer som Fear (is A Man's Best Friend) blir till lågmälda betraktelser. Close Watch presenteras som en kärlekssång, och som sådan kommer den aldrig att överträffas när det gäller återhållen vaksamhet kombinerat med desperat kärlek. Jeff Buckley lyssnade när John Cale sjöng, och det var här och ingen annanstans Buckley snappade upp Leonard Cohens Hallelujah.
Dr. Feelgood - Going Back Home (EMI)
Visst går det att anmärka på att det är snålt med bara är åtta livespår på en DVD, tillsammans med en promovideo. Särskilt när den medföljande ljud-CD:n innehåller samma låtar från samma konsert, men dessutom spelningens ytterligare 11 låtar. Men möjligheten att få se Dr. Feelgood i sin bästa sättning 1975, med en frenetisk Wilko Johnson, gör att det går att bortse från sådana anmärkningar. Den första engelska punkgenerationen må yra om att de lutade sig mot amerikanska 60-talsakter, eller till och med att de hittade på skiten själva. Men vi vet att de snodde allt från Lee, Wilko, Sparko och The Big Figure.