Joan as Police Woman – Real Life

Pias
BETYG: 5/6

(Dubbelrecension med Sol Seppy – The Bells of 12, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2006.)

Musikkonservatoriskt utbildade vokalissor går det 13 på dussinet. De allra flesta har Stina Nordenstam som förebild, viskar vänt om skönhet men skitar gärna ner sin vackra akustiska ljudbild med ekon och knastrande elektronik. Att döma av den här månadens främsta exempel spelar flertalet dessutom minst ett stråkinstrument och har undantagslöst tjänstgjort hos Mark Linkous i Sparklehorse. Vi får anta att Sophie Michalitsianos, eller Sol Seppy som hon vill kalla sig, förbannar att snuten dök upp vid precis fel tillfälle. Hennes viskande röst mittemellan Mazzy Star och Cocteau Twins hade kunnat vara den perfekta kuppen. Med genomarbetade sånger, ibland så tättintillsmygande att man ryggar tillbaka för att värna sin intimsfär men finast i popigare Come Running och elektrifierade Slo Fuzz, var hon så gott som hemma.

Men med stridsropet "Beauty is the new punk" stormar Joan the Police Woman just då ur skuggan från tidigare uppdragsgivare som Antony and the Johnsons och Rufus Wainwright (uppmärksamma kalenderbitare känner till och med igen henne från Nina Perssons A Camp-projekt), och Sol Seppy hamnar obönhörligen i skymundan. Joan Wasser lutar sig hellre mot traditionell sättning än mot elektronik. Väldans fina The Ride skapar en lättjazzig sjuttiotalskänsla bland annat tack vare elpiano, stråkmaskin och åminnelser om både Laura Nyro och Sade i sången. Hennes sånger har en övertygande stabilitet, och smyckas av så snygga detaljer att man häpnar. En dämpad trumpet, en stadig oboe, en aning försiktig dub, och i Eternal Flame lägger hon arty körer med antydningar till r'n'b-wail ovanpå en drivande The Edge-gitarr. Det som kommer att dra flest köpare till Joan as the Police Woman är duetten I Defy, med gamla bossen Antony i sitt absoluta esse. Men det är bara en extra bonus, Joan Wasser har tillräcklig auktoritet för att patrullera på egen hand.