Jesse Malin har sina vänner

Sedan han drabbades av plötslig ryggradsstroke för i maj 2023 har hans liv handlat om behandlingar och rehab. I ett land utan allmänna försäkringar blir det dyrt, men Jesse Malin har vänner och fans som är beredda att hjälpa. Nu är han tillbaka i sitt älskade NYC, och i dagarna släpps ett mäktigt trippelalbum där namnkunniga vänner med Bruce Springsteen i spetsen tolkar hans låtar.

På väg till en restaurang i maj 2023 kände Jesse Malin att det var något knas i höfter, rygg och ben.

- Jag var på en middag till minne av min bästa väns dödsdag, Howie Pyro från D Generation, som dog ett år tidigare samma datum. Plötsligt fick jag väldigt ont i benen och ryggen, verkligen illa, men jag tänkte att det nog beror på obekväma boots. Hur som helst ramlade jag ihop på restaurangen och kördes med ambulans först till New York University Hospital och sedan vidare till Mount Sinai Hospital i New York.

Jesse Malin hade drabbats av en mycket ovanlig ryggmärgsstroke, som gjorde honom helt förlamad från midjan och ned.

- Det är väldigt sällsynt, de hade inte sett många sådana på något av sjukhusen i New York. Det hände bara plötsligt. Jag sprang mycket, turnerade mycket och var i ganska bra form, drack lite, inga droger, och plötsligt slog det till. De vet inte varför.

I ett land utan allmän sjukförsäkring är det inte självklart att man får behandling. Den stamcellsbehandling som möjligen skulle kunna hjälpa fanns inte på kartan, och det där med fem sex timmars daglig rehab och hemtjänst kom inte heller på fråga.

- Vårdförsäkringar är brutala i Amerika, så de skickade hem mig från sjukhuset med en rullstol för 200 dollar och inte mycket optimism. Jag behövde förnödenheter och hemvård, och jag hade ingenstans att bo eftersom min lägenhet var en trappa upp.

Via musikerfonden Sweet Relief har insamlingarna pågått sedan dess, och människor från hela världen skickar inte bara bidrag utan också kärlek över Jesse Malin.

- Under de svåra dagarna har den medkänslan varit till hjälp. Ibland blir saker så galna i mitt huvud, jag kan inte fatta att jag har det så här. Jag känner mig fastlåst, och deprimerad. Då hjälper verkligen all den kärlek som människor förmedlar till mig.

Fredagen den 20 september släpps ett det mäktiga tributalbumet Silver Patron Saints där Jesse Malins musikvänner tolka hans låtar, bland annat för att stärka Jesse Malins rehabkassan och hjälpa till med kostnader för hemtjänst. Hyllningen kom till på vännernas initiativ.

- Jag visste att de arbetade på något. Men jag visste inte djupet av det, och jag hade ingen aning om att de skulle få med alla dessa artister, både folk jag känner och andra. Det var en överraskning för mig.

Jesse Malin hade omlokaliserat sig till Buenos Aires, där stamcellsbehandling och rehab var avsevärt billigare än hemma i New York. Då och då plingade det till i hans mobil när en ny hyllningscover låg färdig.

- Jag kunde vara i en bil på väg tillbaka från kliniken, och plötsligt skulle en låt komma rån ingenstans, Rancid eller Counting Crows eller Bleachers, du vet. Frank Turner var nog den första jag fick, singersongwritern. Han är väldigt driven och gjorde en vacker version av About You från The Heat, mitt andra album. Det berörde mig verkligen.

Så fortsatte det med den ena namnkunniga musikern efter den andra. 

- Jag har varit med på en del hyllningar genom åren, du vet, och ibland har man inte mycket budget eller tid och går bara in och spelar in snabbt. Det är trevligt, det är ok. Men det känns som om alla på denna skiva på något sätt vill mer. Det är så rörande och smickrande hur djupt de gick in, som Bruce Springsteen. Han tar verkligen fram en så djup, djup själ med She Don't Love Me Now.

Det finns några på hyllningsalbumet som har arbetat med Jesse Malin i flera olika sammanhang många gånger tidigare, utöver Bruce Springsteen till exempel också Lucinda Williams och Billy Joe Armstrong. De utgör albumets grundstenar.

- Det är kärnfamiljen. Och att lägga min vän Lucinda Williams tillsammans med Elvis Costello, jag menar, wow. Att höra Elvis Costellos röst, jag lyssnade på alla hans skivor som barn, och att nu höra honom sjunga ord som jag skrivit, det är verkligen en wow-upplevelse.

Totalt 27 låtar på tre LP blev det totalt, men artisterna som trängs på skivan är fler än så, både dem Jesse Malin kände och andra.

- Agnostic Front är ett hardcoreband som jag har känt sedan för evigt. De gjorde God Is Dead, som är min första singel från när jag var 14 och med i bandet Heart Attack. Men Susanna Hoffs från The Bangles har jag aldrig träffat, så hon var en stor överraskning. Jag hade träffat Jack Antonoff i förbifarten, faktiskt en månad innan jag skadades, och jag hade inte lyssnat så mycket på hans Bleachers. Han gjorde Prisoners of Paradise, och från en textrad i den kom till slut titeln på skivan.

Till och med MC5's Wayne Kramer hann bidra innan han gick bort i februari i år.

- Det kan vara hans sista inspelning. Han spelar med Mike Watt från Minutemen, med Tom Morello och med Alison från The Kills, som jag älskar. Steve Van Zandt spelar också på den låten, så det är som en supergrupp.

Fanns det några låtar som du är särskilt beskyddande om, som du kände måste göras rätt?

- Det är svårt att säga vilka. Kanske i hemlighet, om jag berättade för min kusin kunde vi säga, "Åh ja, den här är bättre än min version", eller "den här är inte lika bra". Men, du vet, alla är som dina barn och man måste älska dem.

- Det roliga är att bland dessa låtar finns dem som jag förut tyckt bara är okej. Men att höra andra göra dem är som att förstå att "Åh, jag antar att några av dem är riktiga låtar." Det är inte bara något jag fejkar och lurar världen om med hjälp av en bra skinnjacka och ett högt PA-system.

Skivomslaget är essensen av New York City.

- Det var den fantastiska fotografen Vivian Wang tog omslagsbilden. Hon tog några av halsbanden jag bär och hängde dem över backspegeln, som hos en taxichaufför. Jag tycker att det ser ut som ett Minutemens album Double Nickels on the Dime möter Taxi Driver, eller något.

När jag först hörde din musik för mer än 20 år sedan tyckte jag den hade den där för mig perfekta New York City-känslan - arrogansen, tuffheten, men också samtidigt ömheten, en romantisk känsla. Den är musik i en tradition från Dion, Paul Simon via Garland Jeffries till Syl Sylvain och Willy DeVille. Skulle du hålla med om att det är där du kommer ifrån?
- Jag kan inte ta det ur mig. Jag föddes i Queens, New York, och växte upp i Manhattan och Queens. Det är bara i blodet, du vet.

Samma typ av kvaliteter finns i din musik idag, men det har utvecklats.

- Det stämmer. Jag sjunger lite annorlunda, antar jag, efter att ha det varje kväll i 20 år. Det finns nog några som föredrar min skakiga, experimentella, nervösa röst från första albumet.

Cáit O'Riordan tolkning av Shane är väldigt stark.

- Jag gillar den mer än min originalversion. Jag tycker den är fantastisk. Det är en av mina favoriter.

Textens hyllning till Shane MacGowan får en ännu djupare betydelse med tanke på vad du går igenom nu. "They took you out of your hospital bed, to take you down to the show."
- Ja, jag vet. Det är konstigt med sådana sammanträffanden, det är ironiskt. Jag lade också märke till det på ett konstigt, lite kusligt sätt, haha, men sånt är livet. 

- Jag skrev den om Shane MacGowan när jag kom till Dublin för att sjunga på hans 60-årsdag. Han satt i rullstol och kunde inte bära trofén som Irlands president gav honom. Så de gav den till mig, och jag bar den av scenen. Jag försökte räcka över den till Bono. "Bono, jag är en jude från New York. Du får ta det här. Jag kan inte hålla den här stora grejen."

- Det blir stort - hon var med i The Pogues, hon var på evenemanget som jag skrev den här om, hon sjunger den här låten och hon gör ett underbart jobb.

Kanske dyker Cáit O'Riordan upp som en av många gäster också när Jesse Malin genomför två spelningar på The Beacon Theatre i New York den första och andra december i år. Hon lär inte bli ensam på scenen isåfall. Bland de på förhand annonserade artisterna finns Lucinda Williams, The Hold Steady, J Mascis, Counting Crows, Butch Walker och Willie Nile.

- Jag kommer att spela en set, och sedan kommer vi att ta upp gäster och backa dem. Vi får vi se hur jag känner mig, om jag orkar sitta in med bandet. Några gäster spelar båda kvällarna, som Tommy Stinson, och några som dyker upp bara en kväll. Duff McKagan kommer att vara där den andra kvällen, och Ricky Lee Jones anslöt sig till samma kväll. Det kommer också att vara några överraskningar, några större artister som det är lite osäkert med hur det funkar med deras turnescheman, och några värdar som dyker upp. Vi håller lite tid öppet för överraskningar.

Det rent ekonomiska både med tributalbumet Silver Patron Saints och med Beacon Theatre-konserterna är bara en del av hjälpen den innebär.

- Idén med skivan, antar jag, är att hjälpa mig med mina sjukhusräkningar. Men även om skivan gjordes för att samla in pengar för min vård så hjälper den mig på en annan nivå rent andligt. Det är som en boost, mentalt också, att bara få höra dessa låtar gjorda av dessa människor. Det är en stor grej.

- Du vet, jag visste att några människor gillade mig och att jag hade några goda vänner här och där, men mannen, jag visste inte omfattningen av det. Jag menar, det är som det där citatet från Joe Strummer: "Vi är ingenting utan människor", det var verkligen så. Jag är bara så överväldigad. Folk har varit otroliga, vänner, fans, familj, musiker.

Än återstår mycket innan Jesse Malin är tillbaka.

- Jag har varit tillbaka i New York i några månader nu. Jag bor i en lägenhet på bottenvåningen, och jag arbetar med fysioterapeuter utanför sjukhuset. Försäkringen täcker inget, så jag måste hitta sätt att betala för terapi eftersom jag inte kan göra det här själv.

- Men jag kämpar och hoppas att stamcellerna ska hjälpa till så att nerverna kan återhämta sig. Det tar tid, men jag försöker hålla humöret uppe. Det är mycket smärta, och allt i vardagen som brukade ta åtta minuter tar nu över en timme. Det är väldigt deprimerande ibland, att inte kunna gå.

- Det är långsamt med framstegen, men jag kämpar. De säger bara, "Fortsätt arbeta. Du vet aldrig." Så jag är besatt av det. Och nu, ett år senare, har jag fortfarande bara känsel i mina övre lår, även om känseln ändå spridit sig lite nedåt, kanske en och en halv tum. Jag kan börja röra mina höfter och rumpa, och jag arbetar hårt varje dag, sex dagar i veckan, med omfattande terapi. 

- Nu kan jag resa mig med hjälp av en gåstol och skenor under knäna, men jag kan fortfarande inte känna mina ben.

Jesse Malin ler snett. Det har blivit dags att runda av, och bakom hans rygg har fysioterapeuterna börjat förbereda nästa tuffa rehabpass.

- Tack, doc. Vi ses!