JD McPherson - Nite Owls

New West/Border

Betyg 3 av 6

JD McPherson är mannen att besöka när det gäller snygg retro, det är belagt sedan ett och ett halvt årtionde. Rockabilly, ursprungsrock'n'roll, lite surf och hot rod - ingen gör det med större autenticitet och känsla, och Nite Owls är full av ytterligare belägg. På I Can't Go Anywhere With You arbetar han med likasinnade Bloodshot Bill ("Like Roy Orbison with a head wound", enligt John Waters, tydligen), och även den snyggt Ricky Nelson-sliskiga balladen Shining Light drar i Roy Orbison-riktningar här och där. The Phantom Lover of New Rochelle är mäktig instrumental Link Wray-twang, och en smörig fin vokalgruppsballad finns också bland albumets utropstecken.

Problemen uppstår när JD McPherson försöker förnya sig och flyttar fokus mot senare decennier. Med sin Warm Covers-EP förra året fick JD McPherson upp ögonen också för senare musik, i form av Iggy Pop- och Pixies-covers, och det intresset har spillt över också på hans nya fullängdsalbum. The Rock'n'Roll Girls är en mäktig 70-talslåt som funkar och kan bli en allsångshit på motorträffar, och när han i inledande Sunshine Getaway tar boogien några år in i 1970-talet blir resultatet ganska kul glam mitt emellan Marc Bolan och The Glitter Band. 

Men när sången bryter igenom den fina twanggitarrinledningen av Just Like Summers blir det bara tunn Billy Idol av alltihop. Bredbent 80-talsrock med twang- eller andra 50-talsdetaljer låter fortfarande lika passé som det gjorde bara något år efter att det uppfanns i mitten av 1980-talet, och det gör att trötta midtempolåtar som Don't Travel Through the Night Alone är uttråkande redan halvvägs genom en första lyssning.

Att önska att en artist inte ska utvecklas framstår förstås som oerhört konservativt, eller rentav reaktionärt. Men det är priset en sanningsägare får betala för att påtala att JD McPherson verkligen borde bli kvar i de discipliner från sent 50-tal och tidigt 60-tal som han är en sådan auktoritet inom.