Jamie Lidell - Namndroppande
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010)
Det är omöjligt att inte landa i namndroppande med Jamie Lidell. Inte nog med att den f d electronica-experimentalisten samlat på sig en namnkunnig skara musiker till sitt nya funkalbum Compass, dessutom är han öppnare än de flesta med sina inspirationskällor. Prince är en av dem. Ace of Base är en annan.
- Feist var i stan för att göra en video, så jag ringde och frågade om hon inte ville vara med på min skiva. Så ringde jag runt till mina kompisar i L A – jag börjar få ett kontaktnät där – och frågade att "Tjena killar, har ni lust att komma ner till studion lite?". Det var folk från Wilco och så. Jag har pratat länge med Chris Taylor från Grizzly Bear, som för övrigt också är ett freak, på ett bra sätt, om att jobba tillsammans. Sedan har han aldrig haft tid, men den här gången lyckades vi pricka in en dag här och där. Som mest blev det väl kanske fyra dagar i sträck, men det är ok, han är så snabb. Tja, han är väl så illa tvungen att vara snabb, med tanke på alla hans bollar i luften.
Och så är Gonzales med på skivan, som vanligt.
- Så fort jag behöver ett piano tänker jag Gonzales, han funkar alltid. Han är faktiskt dessutom den enda jag litar tillräckligt på för att jobba på distans med, över nätet.
Men framför allt lutar sig Jamie Lidell tungt mot Beck på sitt nya album Compass.
- Jag började skriva de nya låtarna i Becks hus, men jobbet med hans Record Club kom egentligen mitt emellan skrivandet av de låtarna och inspelningen av dem.
Record Club hittar man på Becks hemsida, och är ett pågående projekt där Beck tillsammans med ett mäktigt galleri medmusiker gör covers på några av sina favoritskivor, låt för låt. Velvet Underground, Leonard Cohen och INXS (!) har det blivit hittills. Och så den kultstämplade albumet Oar, ursprungligen av Skip Spence, som var grunden för samarbetet med Jamie Lidell.
- Bara att bli tillfrågad att delta i något Beck arbetar med är grymt, det får mig alltid att göra knäppa saker. Orsaken till att jag hoppade på det hade egentligen mycket mer att göra med chansen att få jobba ihop med honom att göra än att jag var så inne på just Skip Spences Oar.
Så du är inget direkt fan av 60-talspsykedelia?
- Det är väl ok, men faktum är att det inte var Becks förstahandsval att göra just den skivan. Egentligen ville han göra Ace of Base, men det hade aldrig funkat. Dels för att Ace of Base-skivan låter precis likadan hela tiden, genom hela skivan, och det hade vi aldrig stått ut med. Dels eftersom vi aldrig hade kunnat komma överens om vem som skulle få chansen att sjunga All That She Wants.
Eh. All That She Wants alltså. Hm. Ace of Base.
- Det är säkert, Beck älskar den skivan. Du vet, han är galen, och han vill gärna ha folk att göra knäppa saker. Det är därför alla människor vill jobba med honom.
Berlin, där Jamie Lidell bodde i nästan ett decennium, är ett avslutat kapitel.
- Nu har jag flyttat till New York City, sedan drygt ett år tillbaka. Det sammanföll faktiskt exakt med att jag började arbeta med Beck. Man kan väl se det som starten på mitt nya liv.
Det nya livet innehåller mycket mer än bara en ny adress.
- Det innehåller ett helt nytt liveband, till exempel. Åh, jag är så upphetsad över det, det känns så fräscht, ren raw power. Alla i bandet är nya för varandra, och för mig, och det är spännande. Alla är väldigt unga, jag tror att keyboardisten är typ 20. Dessutom kan alla sjunga. Jag har aldrig jobbat så mycket med sång live som nu. Vi är lite färre än på förra turnén, totalt fyra nu istället för fem då. Och så ett parti mitt i, där de får ledigt och jag kör själv som vanligt.
Eftersom jag hade privilegiet att bevittna Jamie Lidells turnépremiär på Bowery Ballroom i hans nya hemstad i slutet av april kan jag bekräfta att soloavsnittet halvvägs igenom den lätt ironiska men icke desto mindre svettiga funkspelningen inte är någon lågmäld vilopaus, utom för Jamie Lidells band. Ensam kvar på scenen använder Jamie Lidell sin sprillans nya synth/sampler-gizmo till att loopa rytmer och röstfragment till experimentell funkelectronica som inte tappar det minsta i intensitet jämfört med konsertens mer traditionella delar. Men det är det enda ställe, utöver hans fortsatta hemvist på Warp Records, där Jamie Lidells bakgrund inom underground-electronica och "science funk" med Super_Collider märks.
- Jag har ju varit överallt. Jag började med techno, fortsatte med annat konstigt, och sedan blev det soul. Jag gillar ju mycket olika grejor.
Finns det en röd i din musik genom alla stilar?
- Jag vet inte. Eller, jo, i passion. Samtidigt är det ju över hela kartan. Folk brukar fråga om min "konstiga filosofi att blanda elektroniskt med funk", och jag frågar tillbaka om de har hört talas om Prince. Hans musik under hela 80-talet var just det. Han hade inte råd med blås utan gjorde det i en synth istället, och på samma sätt jobbar jag. All min musik, både tidig elektronik och sen funk, leder på ett sätt tillbaka till Prince.
Särskilt I Wanna Be Your Telephone är hederlig gammal 1999-funk.
- Med djup kvinnlig andning hörbart. Hehe.
Men Jamie Lidells nya album rymmer många fler tydliga referenser. Sly Stones There's A Riot Goin' On, till exempel, och George Clinton circa Atomic Dog.
- Tycker du det? Tack! Jag älskar dem båda. Men min poäng är att det så mycket musik från andra sidan stängslet som trivs med den funken. En massa kraut till exempel.
Holger Czukay var min nästa referens.
- Shit, du prickar dem en efter en. Har du hört hans The Photo Song? Den är grym!
Även när du gör en ganska rättfram soullåt som Jackson 5-hyllningen Enough's Enough kan du inte låta den vara helt ifred.
- Man, att hylla Michael Jackson var något jag inte ens hade något val kring, jag var tvungen att göra det. Men den udda flöjten, ja. Jag visste att Beck hade fantastisk gammal Yamaha-synth i något förråd någonstans, och jag bad honom rota fram den. Det var i den jag hittade den det där coola flöjtljudet. Men jag gillar att sabba musiken lite.
Tydligast är sådant i Coma Chameleons trashfunk, tycker jag. Blåset låter gammal no wave, typ James Chance.
- Och det arret är inte ens mitt. Det är Beck rätt igenom. "Jag la på lite blås", kom han och berättade. "Jaha".
Berätta om Big Drift. Feist, Beck och Lindsey Rome har visst skrivit varsin vers.
- Haha, det gör jag aldrig om. Från början var det inte ens en låt utan bara en gitarrloop som jag inte visste jag skulle göra med, utan bara lyssnade om och om igen på. Men Feist är inte på att experimentera, så hon föreslog att vi skulle sitta i en ring och skriva varsin vers, så vi prövade.
Varför trivdes du inte med den metoden? Du sa att du inte vill använda den igen.
- Jag? Jo, jag trivdes. Men det var svårt med Beck. Han är inte alls inne på sådant, han gillar inte att tillhöra ett samarbete på det sättet. Och jag vill fortsätta samarbeta med Beck. Tänk att komma till Sverige med honom, till exempel. Känner du någon som skulle kunna presentera honom för Ace of Base?