J Mascis + The Fog - Free So Free

City Slang/Virgin
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2002.)

Okej, vi har hört det mesta förut. På sin tredje soloskiva - även om man skulle kunna argumentera för att Dinosaur Jr:s sista skivor var soloskivor i allt utom bandnamn - arbetar J Mascis vidare på samma musikaliska idéer han slitit med i snart 20 år. Ibland verkar han faktiskt till och med ha filat på samma låt år efter år. Men det behöver inte vara negativt. Free So Free innehåller många exempel på att J Mascis är stormästare i larmiga rocklåtar mittemellan Neil Young och Blue Öyster Cult. 

Tillsammans med Lou Reed och just Neil Young är J Mascis ensam om att göra långa halvklantiga, gnisslande och distade gitarrsolon till stor konst, och här bjuds som vanligt snabbare (Bobbin') och långsammare (Say the Word) mästarprov. Sånt har J Mascis alltid skämt bort oss med, och utvecklingen av dem är minimal. Förfiningen går att ana i en aningen renare produktion än senast, men framför allt i att J Mascis alltmer släpper fram sin lättsammare, rent av poppiga, sida. 

Tillsammans med Mike Watt, själv oväsenlegend från fIREHOSE, släpper J Mascis in Beatlesharmonier i den kraftigt distade 70-talsrocken. Tell the Truth doftar nästan Todd Rundgren, men mycket slamrigare förstås, och i Someone Said kan vi till och med höra en flöjt. Längst går det i inledande Freedom, som vandrar nedför samma poppiga gata som J Mascis gamla Brill Building-travesti Take a Run at the Sun. 

Det är i sådana stunder som J Mascis med sin patenterat gnälliga stämma för en stund får oss att glömma hur oändligt mycket vi saknar gnällspikarnas kung Peter Perrett.

Skivrecension
Av Patrik Forshage