Ian McNabb - Before All of This
Fairfield/Universal/Import
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2005)
I början av 80-talet hamnade Ian McNabb på engelska topplistan med ett par singlar från Icicle Works debut. Visserligen kom han aldrig särskilt högt, eftersom hans storslagna pop var alldeles för smart för den eran, men det var ändå sista gången han fick så pass mycket uppmärksamhet.
Det betyder inte att han fört en tynande tillvaro sedan dess. Icicle Works episka pop fortsatte att åtminstone kvalitetsmässigt slå Liverpool-kollegor som Pete Wylie och Ian McCulloch på fingrarna under hela 80-talet, och under de därpå följande 15 åren har han släppt den ena köpvärda soloskivan efter den andra. Men trots att han aldrig tappat det popsnille som Liverpools smog verkar ha förgiftat vartenda litet barn med sedan 60-talets mitt har vakna musikskribenter fått allt svårare att motivera sina redaktörer att ödsla spaltutrymme på anmälningar. Inte ens tricket att hyra in Crazy Horse när han ändå ville spela skränig Crazy Horse-inspirerad rock gav honom mer än ett tillfälligt medialt andrum 1995.
Nu är det dags att ändra på allt det. För plötsligt har engelska radiostationer börjat spela hans Let the Young Girl Do What She Wants To. Det gick helt enkelt inte längre att titta åt andra hållet inför en så perfekt poplåt med trumpeter och trumgroove, och med en bitande refräng om hur hans jämnåriga kompisar kanske borde rikta sin uppmärksamhet mot kvinnor i sin egen ålder.
När världen äntligen får upp ögonen för Ian McNabbs snille har han drösvis med lika bra låtar att visa upp. På första halvan av Before All of This fördjupar han sig i mörka akustiska ballader för gitarr, piano och kanske en cello här och där. Bara en popigare The Lonely Ones (1), sjungen med vocoder i en hyllning till modern fransk pop eller möjligen till husguden Neil Young, bryter mönstret. Sedan förändras bilden helt, och skivans andra hälft är undantagslöst storslagen pop (fortfarande), på Picture Of The Moon till och med omgärdad av ett Spectoreskt ljudbygge, och elektrisk tradrock behandlad med samma barska ömhet som Neil Young brukar använda.
Med till lika delar balanserad reflektion och passionerad känsla, med humor och allvar i väl avvägda portioner, och med viktiga erfarenheter att dela med sig av, har Ian McNabb utvecklats till en popens Tony Parsons.
Skivrecension
Av Patrik Forshage