I Remember Elvis Presley

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2010)

En holländsk entreprenör som förstod att slå mynt av Elvis död. Där börjar Nöjesguiden kartläggning av hyllningssångernas tveksamma psykologi.

Tisdagen den 16 augusti 1977 satt som vanligt den måttligt framgångsrike melodifestivalkompositören Eddy Ouwens i sin holländska studio och drömde framgångsdrömmar, när han nåddes av nyheten att Elvis Presley hade dött. I god entreprenörsanda skrev och spelade han prompt in I Remember Elvis Presley, och släppte den på singel inom någon vecka under pseudonymen Danny Mirror. Med sin utstuderat sentimentala gråtmildhet tog den sig upp på listorna i hela västvärlden, och därmed var hyllningsskivan etablerad som ett snabbt och effektivt sätt att rida på andras framgång.

Idag är hyllningslåtar inte på minsta sätt förbehållet avlidna artister. Tvärtom kan man knappast kalla sig etablerad som artist om man inte har fått en låt uppkallad efter sig, och på samma sätt har det blivit en del av grundkravet i skivbolagens standardkontrakt att man måste redovisa sina influenser i minst en låt med en annan artist namngiven i titeln. Men att förstå de djupare psykologiska orsakerna till varför någon hyllas, av vem och på vilket sätt kräver mer systematiska analyser. Sådana avslöjar att de kortsiktiga och krasst finansiella intressen som ligger bakom Danny Mirror och efterföljande gamars tributer till än Bob Marley, än Tupac och än Michael Jackson bara är ett av flera egoistiska skäl att ge ut en hyllningslåt. 

Det kan verka paradoxalt, men den i särklass vanligaste orsaken till att sjunga om andra artister är att det är ett effektivt sätt att etablera en egen identitet. Det kan man göra genom att haka på andra artisters kredd och ogenerat flörta med deras publik i låtar som Let's Make Love and Listen to Death From Above, Daft Punk Is Playing at My House och Let's Dance to Joy Division. Särskilt pinsamt blir sådant när äldre artister likt parasiter hakar sig fast vid representanter för yngre generationer och nya trender, som när den avdankade svenska sjuttiotalspopstjärnan Harpo (Moviestar) bytte Marx-namn till Zeppo & The Zepp Zepps för sin enda punksingel Ode to Johnny Rotten 1977 eller när glamveteranen Brian Eno samma år försökte slå in på en ny bana genom att lite konstnärligt peka ut sitt favoritpunkband med anagrammet King's Lead Hat. 

Motsatsförhållandet, att yngre artister åker snålskjuts på sina legendariska förebilder, är vanligare. Det är också mera vanskligt, eftersom det omedelbart leder till jämförelser med just dessa förebilder – jämförelser som väldigt sällan gynnar hyllningssångaren. På åttiotalet ansåg sig till exempel en drös britter med soulambitioner vara på förnamnsbasis med legender som Smokey (ABC), Otis (Paul Young) och Aretha (Scritti Politti), men inget hos förebilderna smittade av sig. Hästpojken tål inte en jämförelse med Shane MacGowan ens när det gäller alkoholkonsumtion, och Thåström vådaskjuter sig allvarligt i foten med Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce.

Även de uppenbart ironiska hyllningarna och rent hånfulla sångerna, som BMX Bandits Kylie's Got a Crush on Us eller Adam Greens Jessica Simpson, är artistens försök att positionera sig i jämförelse med någon annan. Begripligt, men sällan särskilt njutbart.

Bland hyllare med själviska intressen måste vi också räkna in de rättrådiga antikvarierna som biter huvudet av skammen och skyndar sig att redovisa sina förebilder innan de blir påkomna. Till den gruppen hör framför allt akademiker som Nas (U.B.R. - Unofficial Biography of Rakim) och The Hellacopters (Paul Stanley).

Den andra grundkategorin – hyllningar utan egoistiska baktankar – är avsevärt mindre, men går ändå att sortera i två undergrupper. Den första befolkas av musiker som Fatboy Slim, som äter för mycket svamp i studion och som i efterhand storögt konstaterar att deras flummiga jam låter exakt som Michael Jackson. De har alltid fel, och överträffas i tristess enbart av artister som likt Bingolotto-tävlande passar på att hälsa till nära och kära i en låttitel, nu när de ändå har kommit fram. The Flaming Lips får ur sig ett Thank You Jack White, Final Fantasy lyfter fram sina Arcade Fire-uppdragsgivare i This Is the Dream of Win & Regine och The Game ber sin gamla producent Dr. Dre om ursäkt på Doctor's Advocate. Allra längst i pinsamma privata avslöjandet gick pappa Loudon Wainwright III, men att Rufus is a Tit Man får definitivt anses vara något som hörde sonens spädbarnsår till. 

Ärliga rättframma hyllningar utan baktankar till artister som har gjort sig förtjänta av dem? Yeah, sure.

Världens bästa hyllningssånger

Paul Simon - The Late Great Johnny Ace
The Replacements - Alex Chilton
Joe Tex - You're Right, Ray Charles
Antony & The Johnsons - Divine
Television Personalities - I Know Where Syd Barrett Lives

Världens sämsta hyllningssånger

Grandaddy - Alan Parsons in a Winter Wonderland
Gyllene Tider - Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly
Robbie Williams - We're the Pet Shop Boys
The Freshies - I Can't Get 'Bouncing Babies' by Teardrop Explodes
They Might Be Giants - We're The Replacements