Henrik Venant - Shangle

Heartwork
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2003)

Sång Dans Sex. Med sin andra skiva la TT Reuter och framför allt Henrik Venant grunden till fler än en tonårings val av identitet i 80-talets början. Punk-t-shirten började kännas trång medan kajalpennans förmåga att framkalla streck på kinden likt svarta ärr efter tigerklor var oemotståndlig. Texter om dagsländor och postapocalypsens flykt till andra planeter fick en hel flock gymnasister att upptäcka metaforen som språklig metod. TT Reuter var ett svenskt Joy Division, och fler än jag blev aldrig mer desamma.

Henrik Venant hade redan hunnit med ett par inkarnationer innan dess, med punkbandet New Bondage som startpunkt, och efter TT Reuter följde Underjordiska Lyxorkestern. När det blev 90-tal halkade hans musik, nu som Pojken med Grodan i Pannan, längre och längre ut på vägrenen, och sen blev det tyst. Utåt. För hemma i Lund har han pulat vidare, och Shangle, det första livstecknet på många år, visar att tystnaden inte berott på brist på idéer. 

Tvärtom, den sprutar inspiration. Midst inleds i oväntad ska-takt, och ovanpå det vräker Henrik Venant lika mycket bråte i form av knäppa ljudeffekter och atonalt pianoklink som på heliga Den grekiske fiskaren. Infallen avlöser varandra under elva minuter, med lätt hypnotisk effekt och Henrik Venants röst - den rösten! - som sammanhållande länk. Det är lågbudget och hemmainspelat, och billiga synthar, falsettkör och Snakefingergitarr på Doodledip leder osökt tankarna till The Residents.

Texterna är till de allra största delarna nonsens, med Hündin på Christian Vanders påhittade språk Kobaïan som grädde på moset, och Henrik Venants röst förvrängs som vore han utsatt för en exorcist. 22 minuter långa Mr Prinkle - egentligen flera låtar i en - går allra längst med sin repetitiva orgel och entoniga sång.

Shangle är en hjältes skadade och allt annat än ärorika återkomst, och den kommer inte att förvrida sinnet på särskilt många moderna tonåringar. Men på något konstigt sätt är musiken hypnotiskt vacker, och Henrik Venants attraktion är intakt.

Skivrecension
Av Patrik Forshage