The Hellacopters - Rock & Roll is Dead

Pschout/Universal

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2005)

Recensioner av The Hellacopters blir lätt uppräkningar av alla de sjuttiotalsband som först sprang ur Englands boogie-rock-period, sedan New Yorks CBGB's-era och slutligen Australiens arbetarförorter, och som The Hellacopters alltid kunnat härma till perfektion. 

Men nu är det dags att lägga bort alla sådana enkla liknelser. För med Rock & Roll is Dead kliver The Hellacopters helt ut ur förebildernas skugga. Förra årets paus gjorde dem gott, och Nicke Andersson kommer tillbaka med en helt ny väska från soulprojektet The Solution. Inte så att rockenrollen har dött, det ryktet är betydligt överdrivet, men med soulgitarr, tjejkör och mustig orgel har den fått nya och popigare dimensioner i Leave It Alone och framför allt givna hiten Monkeyboy, och det klär den. 

Boogien lever och mår utmärkt på No Angel to Lay Me Away och I Might Come See You Tonight, och Nicke Andersson kanske inte ser ut som Mick Jagger, vilket han påpekar i dråpliga och underhållande I'm In the Band om svårigheterna att komma förbi dörrvakten till sitt eget gig. Men det är inget att vara ledsen för, särskilt inte om man som Nicke Andersson rockar betydligt mer livfullt än vilken engelsk lord som helst. 

Långhåriga element kan säkert uppfatta Rock & Roll is Dead som en sellout, men faktum är att The Hellacopters aldrig varit mer flerdimensionella eller bättre än just nu.