The Guillemots: Det är magiskt, nästan”

(Urspungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2006)

Fyfe Dangerfield talar om The Guillemots album Red. 

Ni har fått blandad kritik för Red.

- Jag respekterar att en del inte gillar det vi gör, men i England har det blivit helt wierd. Några anklagar oss för att försöka vara kommersiella och göra pophits. Det vet vi inte ens hur man gör. Samtidigt skriver andra att vi spretar i för många riktningar samtidigt. Hur går de bilderna ihop? Vi ville fokusera på rytm den här gången, och så ville vi göra ett stort popalbum, och sådana är inte fashionabla just nu.

Nu säger du konsekvent "vi" om The Guillemots, och i tidiga intervjuer sa du konsekvent "jag".

- Det var ju jag som bildade bandet, och jag hade en plan, ett sound och låtar. De andra tyckte att det var ok. Nu är läget ett annat. Vi har just börjat jobba med nästa album, och det blir helt enkelt ljudet av fyra människor i ett rum. Alla har egna projekt vid sidan om, så det egoistiska får vi utlopp för ändå.

Ditt andra band Gannets spelar jazz.

- Det är frijazz, antar jag, men inte så jävla pretentiöst som all annan improviserad jazz. Och så jobbar jag med mitt stråkverk Music of the Moon. Det är rätt läskigt faktiskt, jag upptäckte just en dansk kompositör, Rued Langgaard, som har gjort ett stycke som heter Music of the Spheres, som påminner en hel del om det jag jobbar med. Men det är skrivet för 100 år sedan. Det är magiskt, nästan, hur musik kan sväva omkring och tränga in i olika människors medvetande en gång per sekel.

På tal om magisk musik, er basist Aristazabal Hawkes säger sig ha funnit det hemliga ackord som ger alla kvinnor omedelbar orgasm.

- Hon säger det, ja.

Men ni har inte spelat in det ackordet på skiva än?
- Haha, snacka om positiva sublima ljud. Vi skulle sälja hur mycket skivor som helst. Men nej, än så länge har hon hållit det hemligt även för oss.