Grandaddy - Just Like The Fambly Cat

V2

BETYG 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2006)

Jason Lytle nöjer sig inte med att klippa sig och skaffa ett jobb. Han rakar av sitt skägg, lägger in sig på rehab, lägger ner bandet och tar med sig skateboarden hem till Montana. 

Om Grandaddy erbjuds 30 miljoner för att spela på "någon shejks födelsedagskalas" överväger han återförening, annars är det slut här. Varför ska man fortsätta göra den smartaste rocken, de mest genomtänkta rättframma poplåtarna, de roligaste ljudexperimenten och de snyggaste indie-symfonierna om ändå ingen bryr sig? 

När Grandaddy 1999 släppte sitt andra album The Sophtware Slump borde de omedelbart ha blivit en angelägenhet för var och en som någonsin intresserat sig för Flaming Lips och Mercury Rev, liksom för alla som aldrig kunnat lämna The Replacements bakom sig. Så blev det inte. 

Många lystrade, men Grandaddy har förblivit ett val för konnässörer. Även avskedet är alltför spretande för att smidigt glida in på topplistornas övre skikt. Därmed hittar varken Jason Lytles små punkbagateller, lätt elektroniska punkpop i Disconnected eller rättfram stor rockmusik som i Rear View Mirror någonsin sin publik. 

Människor som lever tomma liv i avsaknad av fina små popsånger som Where I'm Anymore och sorgsna Guide Down Denied kommer aldrig att bli hela. Det är synd om människorna. "I'll never return", mässar han på det gömda bonusspåret. Men allt som behövs är ju 30 miljoner, så var står insamlingsbössorna?