Frida Hyvönen gillar att ge sig ut på okänd mark

Frida Hyvönen är sig lik, men hennes musik har köpt en sprillans ny garderob. Nöjesguiden ringde henne för att få veta mer.

Du har tagit ett stort steg med arrangemangen på nya albumet.
- Tycker du? Det är ju inte så att jag har bytt kön och börjat jojka. Det är väl mest att det finns trummor på nya skivan, och sådana har inte varit med så mycket tidigare i livet. Men jag har länge velat spela med trummor, över huvud taget att ha folk att spela med.

Kommer du att uppträda med band från och med nu?
- Det var ett av skälen till att göra skivan så här. Jag har längtat efter att ha ett band att dela hela grejen med. Några av musikerna har jag turnerat med förr, till exempel trummisen Tammy som spelade med Jens Lekman när vi åkte i USA ihop.

Den musikaliska spridningen är också större än tidigare. Girl group-låtar, munter indiepop, en hel del musikal och 70-talssinger-songwriter.
- Det gängse sättet att tänka om att göra en skiva är att man har koll och veta var A och B ligger och hur man ska gå mellan dem. Så är det nog inte med mig, jag har prövat och testat mig fram. Det går att göra när man jobbar fokuserat. Jag har stigit upp varje morgon och jobbat med skivan sju dagar i veckan. Sedan jag flyttade till Flarken mellan Umeå och Skellefteå blir det ju inte lika många sena kvällar på Riche.

Är du äventyrligt lagd?
- Oj. Ja, jag är nog det. Jag gillar att ge mig ut i okänd mark, och jag är tillräckligt stabil för att våga ta risker. Egentligen är ju hela livet ett mysterium.

Det är texterna som är din passion, melodier råkar du skriva "med vänster hand medan man talar i telefon" har du sagt.
- Ha ha. Har jag? Det ligger något i det. Texterna är centrala, och melodierna kommer väldigt enkelt, men alla är inte bra. Egentligen består mitt melodiarbete mest av sållning.

Hur mycket av texterna är du, och hur mycket är fiction?
- Det känns inte jätteviktigt att berätta.

Jag undrar eftersom du med värme sjunger om ett antal guilty pleasures, med både Kylie och Dirty Dancing redan i inledningsspåret.
- Guilty pleasures? Inte för mig. Inte alls.

Abortskildringen är oerhört stark.
- Tack! Det hoppades jag verkligen att folk skulle tycka. Det är en sådan hyschgrej med så många olika bottnar. Egentligen är det ju märkligt bara att kunna bestämma över liv, och samtidigt är det så laddat att ingen pratar om hur aborter går till. Jag försökte hålla texten väldigt saklig, utan några känslor alls nästan, bara som en berättelse från en särskild tid och en särskild plats. Tycker du att den sticker ut från resten av skivan?

På sätt och vis. Utöver texten är den väldigt ljudmässigt avskalad, till skillnad från låtarna runtomkring.
- Just det, och med en nästan kabaret-artad melodi. Det blir, eh... bitterljuvt... eller tragikomiskt, eller...

Jag antar att den kommer att väcka en hel del uppmärksamhet i USA.
- Det får man nog räkna med. Men det är ju inte den kristna högern som recenserar skivor, så det är svårt att veta.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2008)

Av Patrik Forshage

Intervju