Frank Black and the Catholics – Devil's Workshop / Black Letter Day

Cooking Vinyl/VME
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2002.)

Frank Black vaknade pigg och utvilad en morgon, tittade ut genom fönstret och utbrast "I could make albums all day". Sedan klev han in i sin nya mobila inspelningsstudio för att riffa lite till sina nyskrivna texter om vart hans bilturer tagit honom den senaste månaden. Folk kom och gick, allt från pizzabud till musiker som Stan Ridgeway, men Frank Black lät sig inte störas utan bjöd in varenda en att delta i jammandet. 

Tyvärr fick Frank Black och skivbolaget för sig att de nonchalanta och slarviga inspelningarna borde nå fansens öron, och därför tvingas vi nu konstatera att Frank Black slagit sitt eget rekord i bristande koncentration och ickeexisterande självkritik. Med stöd av sin gamla bandkollega Joey Santiago inleder Frank Black Devil's Workshop med en klantigt Richardsriffande och Jaggergnällande vokal version av Pixies gamla singelbaksida Velvety. Sedan tradrockar och boogie-woogar han slött och oinspirerat vidare på samma sätt tills skivan är slut, och dessutom i 65 minuter och ytterligare 18 spår på Black Letter Day. 

Precis som både Tom Waits och Paul Westerberg tidigare i år släpper Frank Black två skivor samtidigt. I Tom Waits fall handlade det om två olika projekt, och uppdelningen var befogad. Paul Westerberg gjorde en rockig ösaskiva och en lekfull skiss — en inblick i hans musikskapande. Frank Black gör ingetdera, han bara öser på med varenda låt han fått till någotsånär komplett med början och avslutning, blandar slumpmässigt och vräker det över oss. 

Det leder till att låtar som godkända California drunknar i skräp. Cold Heart of Stone är Jaggerkaraoke, och riktigt pinsamt blir det i två versioner av just Tom Waits Black Ridersom skramlar mer klantigt än vad även härdade öron tål. Frank Black tar stora risker med det förtroendekapital han byggt upp, och till slut sitter lyssnaren och grubblar över sin egen tillräknelighet. Minns vi verkligen så fel, var Pixies inte mer än ett halvtaskigt korpgäng som försökte härma Rolling Stones och Bob Dylans 70-tal?

Skivrecension