Final Fantasy är död - Länge leve Owen Pallett

I förra numret av Nöjesguiden lät vi experter göra prognoser för det kommande året. Ingen av dem lyckades förutspå att 2010 skulle vara året när symfoniorkestrar härmar tunna gamla syntar, konceptplattor där artisten sätter sig själv mitt i stormiga och i högsta grad påhittade kärleksrelationer, och när de klassiskt skolade musikerna fullständigt tar över popmusiken. För det är precis vad som händer när Owen Pallett, The Artist Formerly Known as Final Fantasy, lägger beslag på 2010.

Ibland går det fort. Ena dagen kallar sig Owen Pallett för Final Fantasy, och hans nya skiva ligger upptryckt och klar. Nästa dag (dagen efter Nöjesguidens intervju med honom, faktiskt) heter han inte alls Final Fantasy utan helt enkelt Owen Pallett. Sådan effekt får nämligen stämningshot angående varumärkesintrång, och då är omtryckta skivomslag en bagatell. Owen Pallett själv verkar inte bry sig. 

Du fyllde nyligen 30. Grattis!

–Tack!

Kan vi lägga bort det där "underbarn"-snacket då? 

–Det kan vi definitivt göra. Men någon kris är det inte. Jag har känt mig vuxen rätt länge, och har faktiskt sagt till folk att jag är 30 i flera år redan. 

Att det nya albumet Heartland skulle vara en sångcykel om faserna i en relation vill Owen Pallett bara delvis tillstå.

–Jo, vagt är det just det. Men framför allt är det en skiva med en samling bra sånger, på samma sätt som Bruce Springsteens Nebraska. Berättaren är inte jag, utan bonden Lewis. Han älskar "sångaren Owen", "konstnären", det vill säga mig, och han älskar min musik. Så småningom ebbar kärleken ut, och till slut finns det inget kvar. 

I hur stor utsträckning är det fiktion?

–På ett sätt helt och hållet. Den våldsamme bonden Lewis finns inte, och jag är i en annan relation. Men känslorna som jag försöker skildra finns ju i allra högsta grad.

Stråkarna på skivan är inspelade med Tjeckiens Filharmoniker i Prag. Orsaken till det var varken paneuropeiskt romantisk eller ett noggrant musikaliskt val. 

–Det handlade enbart om kostnadseffektivitet. Jag var där för att spela in tillsammans med Mark Ronson, och det var då jag fick idén och beslutade mig för att boka dem. Jag har finansierat skivinspelningen på egen hand, och då var det bara att välja mellan att inteckna huset för att ha råd med en orkester hemma eller att välja en billigare lösning.

Så det föll dig inte in att låta dina fans investera i skivan i förväg, som din vän Patrick Wolf gjorde?

–Jag behövde inte det, tacksamt nog, eftersom jag är från Kanada. Det är ett av de länder som delar ut bidrag till konstnärer. Faktum är att det systemet brukar lyftas upp som det enskilt viktigaste för det kanadensiska musikundret, som gör det möjligt för band som Fucked Up att existera och för Metric och Broken Social Scene att slå igenom. Ni i Sverige har ju samma system.

Men hos oss ifrågasätts det allt oftare, i tider av mer utpräglad marknadsekonomi.

–Säg åt er regering. De får inte ta bort sådant, det skulle utarma allt som är spännande i kulturlivet. 

Förutom stråkarna är stora delar av skivan inspelad i Reykjavik. 

–Jag var där för en Bedroom Community-festival. Det var fantastiskt, jag älskar miljön där, och jag älskade det sociala sammanhanget. Nico Muhly och hans pojkvän var där, Valgeir Sigurdsson och hans pojkvän, det var jättebra. När vi sedan besökte Valgeirs studio Greenhouse blev jag förälskad. Till och med min pojkvän, som aldrig brukar ha åsikter om sådant, tyckte att jag måste spela in där. Först trodde jag inte att jag skulle ha råd, men det löste sig. 

Hur unik och egensinnig Owen Pallett än känns, skapar han inte sin musik i ett vakuum. Men han är inte så pigg på att diskutera inspirationskällor. Åtminstone inte alltför explicit.

–Jag vill egentligen inte berätta vilka förebilder jag har haft för skivan. Det kommer att tolkas fel. Men okej. Jag hade lyssnat en hel del på gammal analog syntpop, och det var känslan jag var ute efter. Men om jag nu nämner Silver Apples vet jag hur det slutar – en massa Silver Apples-fans kommer att bli jättearga och säga att det inte alls låter som dem. Och det är ju sant. Det låter inte alls som Can, som Kraftwerk eller som tidiga Orchestral Manouvres in the Dark heller. Men det var den musik jag ville försöka nå känslan i. 

–Det var rätt kul faktiskt, jag orkestrerade orkestern som en sequenzer. Trumpeten skulle spela som keyboards, stråkarna skulle låta som gamla syntar. Jag tror faktiskt att musikerna gillade att få göra något så annorlunda. 

Owen Palletts stråkar och arrangemang har hörts hos Arcade Fire, Grizzly Bear och The Last Shadow Puppets, och nyligen hos såväl Pet Shop Boys som Mika. Men sådana inhopp har fått stryka på foten nu.

–Jag är stenhård. Under 2009 sa jag nej till allting och alla.

Har du varit frestad att bryta den karantänen någon gång?

–Jo. När Natasha Khan ringde och bad att jag skulle bli medlem i Bat for Lashes. Det var inte svårt att säga nej, men i efterhand har jag grubblat över beslutet.

Heartland som skulle varit Final Fantasys tredje album men som istället blev Owen Palletts debut recenserades i Nöjesguidens förra nummer. Den kommer att ligga högt på årsbästalistorna i slutet av året, sanna våra ord.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden Januari 2010

Av Patrik Forshage

Intervju