Feven – Hela vägen ut
Bananrepubliken/BMG
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2000)
Hela vägen ut är ett amatörprojekt, eller som Feven väljer att uttrycka det: "Den tillhör underjorden." Colleone och Webb, som stod för Petters Saker & ting, har producerat det mesta, och de skapar aldrig de slickade ljudbilder Christian Falk och framför allt Thomas Rusiak skapade på Bananrepubliken eller på Magic Villa, jämförbara med amerikanska storbudgetprojekt. Feven debuterade visserligen på Sidewalk Headliners, men hon har mera gemensamt med banden från Alla talar svenska. Även om språket hade varit engelska hade ingen kommit på tanken att föreslå en internationell lansering av Feven, hon är en angelägenhet för svenska förorter.
Kaxiga Feven är 24 år, men hon låter yngre. Hennes texter är så slagkraftigt politiskt korrekta, som bara tonåringar med övertygelse kan formulera sig. Framför allt i Bränn bh'n, ett feministanthem som borde ersätta Strindberg som obligatorisk läsning (lyssning) i vartenda klassrum i Sverige. Hennes lek med könsroller tillsammans med Ayo i Ombytta roller ("Feven som snubbe, Ayo som gus! Abu len!") kommer att leda till många diskussioner i Norra Botkyrka. Det går inte att låta bli att jubla över hennes rättframhet och självsäkerhet. Hon litar på sin kapacitet som rappare och lyriker, och kommer aldrig att försöka sälja några extra skivor genom att fettsuga sig, klä av sig och agera hoe.
Ibland går det på tomgång musikaliskt och texterna blir schablonskryt eller pliktskyldigt politiska plakat, som i självförhävande Gudmodern och i Tänk om med Nougie, om västvärldens orättvisor visavi tredje världen. Dom tio budorden är redan en hit på ZTV, men tillhör det mindre intressanta med sina regler för rättroende hiphopare. Men det mesta funkar bättre. Thomas Rusiaks enda insats på skivan är hårda Hiphop torskar som tillsammans med Vem hugger vem med Peewee och Jag kom, jag såg tillhör höjdpunkterna. Skivbolagsmogulen Petter dyker själv upp i den mycket välproducerade Vill ha! – en klassisk hiphopduett.
Att ljudet ibland blir lite taffligt kan jag leva med, men det är synd att hennes rap ibland hamnar så långt bak i mixen att texterna går förlorade. För det är i dem och i Fevens respektlösa och rent underbara behandling av det svenska språket som hennes storhet ligger. Petter tvingade henne att byta från det engelska språket till svenska inför debuten, och för det är vi skyldiga honom stor uppskattning. I ännu större utsträckning än Petter själv förnyar hon språket på samma sätt som Ola Magnell (här börjar re-hypen) och Ebba Grön gjorde en gång i tiden, till exempel Studsa kombinerar förortens slang med ett ibland rent akademiskt ordval.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att Feven kommer att slå stort bland tonårstjejer i Skärholmen, Rinkeby, Bergsjön och Rosengård. Att hoppas att hon skulle slå bland killarna där (annat än rent fysiskt) eller bland tonårstjejer i Täby vore förmätet, men hon behövs som förebild överallt. Hela vägen ut har all den rättframhet och ständiga aktualitet som krävs för att bli en miljonprojektsklassiker som Välkommen till förorten eller We're Only In It For The Drugs.
Skivrecension