"Fan, nu är det dags att stå upp!" Eva Dahlgren manar till kamp
Hennes nya strålande americanainspirerade skiva är inte bara ett avsked till Lower East Side och i värsta fall från en demokratisk värld. Den är också en uppmaning till en ny proteströrelse, när Eva Dahlgren manar till engagemang.
Eva Dahlgren tar emot i sitt stora kombinerande kontor och ateljé i en källare på Södermalm. Medan hon fixar en dubbel espresso hinner jag snegla på några av hennes mycket snygga fotografier från New York som sitter där det finns ledig väggyta, och redan där är två teman för vårt samtal etablerade. Dels staden som var hennes hem under delar av det förra decenniet, och som utgör utgångspunkt och lokalisering för hennes nya album Alphabet City Songs (Lost and Found Album). Det andra temat vi stannar i handlar mångsidigheten i Eva Dahlgrens skapande, som med åren kommit att rymma både film och foto.
Men vi börjar från början. Stora delar av den Alphabet City Songs låg och väntade i ett digitalt moln, ända sedan Eva Dahlgren skrev dem under åren på Manhattan.
- När jag hittade låtarna så var jag inte säker på om det bara handlade om nostalgi och minnen, eller om det fanns något annat hos dem. De hade ju legat där så länge, och jag är inte någon direkt nostalgisk person.
Du säger "hittade". Men du hade i bakhuvudet någonstans att de fanns där?
- Ja, jag visste ju att jag hade skrivit musik under tiden vi bodde där. Jag hade varit på dem innan, och försökt översätta dem innan,
- Jag gjorde ju också ett svenskspråkigt album under tiden vi bodde där, men de låtarna skrev jag på svenska. Jag brukar ju blanda lite.
- När jag skriver på engelska brukar jag hitta några meningar och så blir resten bara blaj-engelska, för att det ska vara i den engelskspråkiga tonvärlden. Men de här blev färdiga texter, och sedan ville de inte översättas. Det var som tvärnit, de var helt färdiga.
Blir man inte frestad att börja peta i texter när man hittar dem tio år senare och ska börja jobba med dem igen?
- Jo, lite. Eller förresten, nej, inte de här. De här var så envisa, och det var ju det som också var så härligt.
Allt började med att Eva Dahlgren blev tillfrågad att komma och sjunga på First Aid Kit-Klara Söderbergs Countryklubben 2023.
- Då kom jag på att hade jag inte gjort en countrylåt, och började leta lite. Nu blev det ändå så att jag istället körde den här Springsteen-låten Tougher than the Rest, som också finns med på nya albumet. Jag kom in i en sån härlig värld med den där låten, på grund av att jag hade stämt gitarren fel mot pianot. Det är ju så det blir.
De lyckliga misstagen!
- Ja precis! Det blev så här skevt och härligt, som när man är full på en bar och allt bara snurrar - "dauong dauong". Jag kände att gud, det här blev ju en härlig version av det.
På semestern i maj 2024 plockade hon fram dropbox-mappen med New York-sångerna
- Här är skivan, liksom. Så skickade jag låtarna till Johannes Berglund, min producent, och frågade jag om det här är något? Han svarade att han fick rys… på det bra sättet.
Eva Dahlgren föreslog att de skulle göra "gerillainspelning", snabbt och direkt med bandet som spelar ihop.
- Så där gammaldags. Så hittade jag den här lokalen uppe i filmhuset. Det är en fantastisk lokal, nyrenoverad för att kunna användas för filminspelningar och fester och allt möjligt. Den är så gigantstor, och har ett jättefint ljud. Dämpat, fast det är mycket luft.
- Jag hade inte kvar själva Logic-programmet som jag hade gjort mina demos i, så de gick inte att städa i. Men vi tvättade bort så att vi kunde använda min sång, för bandet att spela till. Jag kunde bara sitta och följa med, och vara där och säga näää. Det blev ett skönt sätt att jobba på.
Lokalens rymd hörs i musiken, det låter stort och mäktigt utan att vara kompakt. Liksom det lyhörda bandet med Mikael Häggström på trummor, Rasmus Lindelöw på keyboards och Anders Stenberg på gitarr är det en viktig beståndsdel i skivans sound.
- Jag hade dessutom precis renoverat mitt gamla Wurlitzer-piano till den här inspelningen, samma pianot som jag skrev En ängel i rummet på men som har varit hostig under flera år. Det är också så härligt, det är också en väldigt speciell ljud av det, sådana pianon låter olika och har en personlighet i själva tonen.
Du har sagt att inte bara texterna utan också melodier och atmosfärer var färgade av geografin, av Lower East Side på Manhattan. Hur märks den?
- Det märks i americanan. Jag är uppvuxen med brittisk musik mest, The Beatles, Bowie och hela den sidan. Jag har inte varit så amerikansk i mitt musiklyssnande. Under en period på 80-talet lyssnade jag på västkustmusik, men inget från New York-sidan. Jag hörde väl typ New York Dolls, men det var ingenting som tog mitt hjärta.
- Men när man är i USA så mycket och hör så mycket amerikansk musik, så är det omöjligt att det inte blir färgat av det. Då kommer det jättegamla minnen tillbaka av det som man hade hört under min ungdomstid, och när jag var ung, när jag fortfarande lyssnade mycket på musik. Cars. - det är någon låt på skivan som jag verkligen känner har en doft av Cars.
Någon countrytjej har Eva Dahlgren aldrig varit, slår hon fast.
- När jag var väldigt ung, just när jag började, låg jag på samma skivbolag som Ann-Louise Hansson. Det var ju hennes man Bruno Glenmarks bolag. De tog ut mig som körtjej för hennes turné, just när hon hade sin stora countryperiod. Jag var jätteglad att jag fick följa med, men jag tyckte att det var jättemesig musik. Det har jag verkligen ändrat uppfattning om sedan dess.
För tio år sedan intervjuade den här skribenten en annan svensk East Village-bo, Anna Ternheim, som guidade runt i Alphabet City. Samma kvarter färgade in även hennes musik under den perioden.
- Vi bodde grannar. Vi kände ju inte varandra innan. Så var vi ute en söndag, och jag gick i någon butik . Då kom det fram en person hälsade, "hej, jag heter Anna". Så upptäckte vi att vi bodde väldigt nära varandra. Det var ju jättekul, så vi blev kompisar, och är fortfarande.
Det var många svenska New York-bor som flyttade hem i samma veva som Eva Dahlgren gjorde. Anna Ternheim, Nina Persson några år innan, Niklas Frisk innan dess. Allihop hade olika orsaker att återvända till Sverige.
När New York slutade innebära glädje
- För oss var det Trump. Det blev omöjligt att känna någon glädje. Vi hade ju ändå åkt fram och tillbaka mellan New York och Sverige, men nu försvann glädjen i att komma dit.
- I början när Efva och jag började åka till New York, innan vi flyttade dit, så var det jävligt jobbigt i immigration på flygplatsen för oss. Vi fick aldrig gå in som familj. "Ni är inte gifta, gå och ställ er i varsin kö". Det var verkligen mobbning. Och så kom Obama och så började det bli en förändring. "Välkomna tillbaka", det var härligt.
Men efter det amerikanska valet 2016 förändrades situationen igen, till det sämre.
- Det kom någon slags ovillighet till andra människor helt enkelt. Samtidigt förändrades även New York så mycket under den här perioden. Hyrorna gick upp, småbutiker och delis slog igen och kedjorna kom istället, det blev skräpigt, det var papper för fönstren. Så är det ju med en stad, det blir generationsväxlingar, och jag började känna att jag inte kände igen mig.
Vad tänker du om Trumps andra period som president?
- Nu vet man ju inte vad som händer överhuvudtaget. Nu kan det ju gå åt helvete med hela landet. Om inte amerikanerna ställer sig upp så kan de förlora sin frihet.
Är låten Love Is on the Run på albumet ditt avsked till New York?
- Ja, det är mitt avsked till New York. Min rädsla är att det är avsked till någon slags demokratisk värld överhuvudtaget. Det är nödvändigt för oss att vi måste backa tillbaka och hitta kärnan igen i vad som är våra demokratiska samhälle. Det är som att vi har gått in på en återvändsgränd och bara är på väg mot väggen.
"Även sanningen är på flykt", sjunger Eva Dahlgren, och manar till marsch med trumpeter och megafoner.
- Vi behöver engagera oss. Vi måste ställa oss upp, vi måste prata, vi måste vara tillsammans. Det är verkligen tid för en proteströrelse och för en komma tillsammans-rörelse igen.
Jag har alltid uppfattat dig värdegrundsstyrd. Men har du varit så politiskt uttalad förut?
- Jag har alltid varit politiskt engagerad. Men det är väldigt svårt att skriva politiska texter i musik. Min musik har handlat om vår inre värld. Om att ta in verkligheten, tumla runt den här inne och komma underfund med saker, och sedan gå ut och förstå världen bättre.
- Det är det som allt mitt skapande handlar om. Det är så viktigt, det är det som är kulturen och som gör kulturen så viktig för oss. Vi behöver det här andra språket för att till fullo kunna förstå vad vi är som människor. Eftertänksamheten, du vet, att vrida och vända på saker bara för att vi ska kunna förstå varandra.
- Det är det som är min musik. I dessa tider önskar jag att jag kunde skriva världens protestskiva, men det är inte jag. Love Is on the Run är ett litet försök till det - fan, nu är det dags att stå upp!
Vad har du för relation till New York idag? Besöker du stan?
- Nej, jag har inte varit där på jättelänge, sedan precis innan pandemin. Då hade jag fått låna några kompisars lägenhet vid parken, så jag stannade i den delen av stan hela tiden. Jag vågade mig inte riktigt ner till l Lower East Side.
Av rädsla för att bli besviken?
- Ja, jag har så enormt fina minnen därifrån. Min period i livet där var så fantastisk. Det var så mycket nytt, så många underbara historier i kvarteret och i området. Så fort man gick ut så fick man en ny historia. Det hände alltid någonting. Man såg alltid något nytt. Blandningen av människor. I Alphabet City var mycket kubansk eller mexikansk, och man pratade väldigt mycket spanska. För att kunna beställa taxi måste man prata spanska. Jag ville behålla det minnet.
Du har inga planer på att åka tillbaka?
- Nej, gud, nu vill jag inte. Jag har precis kommit hem från en lång resa, och när vi skulle till Panama var det mellanlandning i Miami. Det var nästan så att jag inte ens ville mellanlanda där.
Temat för resten av skivans lyrik är kärlek. Inte bara om romantisk kärlek - Mothership fångar Eva Dahlgrens saknad och vilsenhet efter att hennes mor gick bort.
- Nu är det tre år sedan, på julafton. Hon valde en bra dag. Så vi firar Birgits dag nu, istället för julafton.
Min mamma är svårt dement och det går inte längre att berätta saker för henne, att få råd eller tröst. Det där vardagliga fattas mig, på samma sätt som jag hör dig sjunga om din saknad i Mothership.
- Det är så underligt, man är vuxen och mamma och nu till och med farmor. Men när ens mamma försvinner bort så är man barn igen. Det är ett moderskepp som har seglat iväg. Det blir som en ny tid i livet. En underlig känsla.
Finns det särskilda situationer sammanhang där du saknar henne?
- Vi hade en telefonkontakt varje fredag, och berättade om vad som hänt och så. Hon är så närvarande. Min mamma var väldigt politisk. Hon var väldigt snabb på en diskussion. Så man fick hålla sig undan.
- Hon satt som förtroendevald i Nynäshamns kommun, för Moderaterna, och det var mycket diskussioner mellan oss. Hon föddes under kriget, 1938, och under hennes vuxna liv har Moderaterna stått för en slags frihet, mot Sovjet och hela järnridån, hela den diktaturen. Min mamma var en frihetsälskande människa. Men på slutet av sitt liv när vi pratade om politik så tyckte jag att hon kanske fjärmade sig lite från vad Moderaterna hade blivit. Vi närmade oss varandra lite grann.
Sångerna bär mer än en berättelse
Flertalet sånger på Alphabet City Songs behandlar mer romantisk kärlek i olika faser och situationer.
- Det gäller nog de flesta sånger jag skriver. Men samtidigt finns det många parallellspår, det är inte bara en bild eller en film i varje sång.
Jag föreslår att East River Park har en tröstande ton med rader som "Here we are, it will be ok", och frågar om frasen "my love" som kan vara både personligt specifik eller allmän. Men Eva Dahlgren tvekar inför att förklara för mycket.
- På ett sätt är det ju härligt att berätta om sångerna och vad som finns i det. Men på ett sätt så är det någonting som hindrar mig att göra det. För jag tycker att det är så underbart när det inte finns ett facit. Det är liksom tudelat.
Men This Nights nästan explosiva text "du är eld och jag är bensin" berättar hon om.
- För den låten har jag en helt klar bildfilm i mitt huvud. Det är en kvinna som kör bakom en långtradare, det är natt, det är jävligt kallt och det är mycket snörök. Det blir som ett speciellt ljud där, i bilden är man som inuti en bubbla. Den här kvinnan är på väg tillbaka, hon kan inte hålla sig längre, hon måste köra trots vädret. Det är där det börjar, när jag börjar skriva det. Mer vet jag inte.
I Lie Lie Robot finns en smärta istället.
- Ja, där ligger man och kvider.
Känslospektrat på skivan är stort och omtumlande, konstaterar jag, och det leder samtalet tillbaka till New York.
- Det är ju bra. För det är ju alla aspekter av de där Alphabet city-kvarteren som jag bodde i, av alla människorna som jag mötte, och av det som var jag när vi flyttade dit. Efva hade ju sitt jobb, hon skulle öppna butik. Men jag var 50 år kvinnlig popstjärna, halvhögt i kurs, som hade hållit på med just det sedan jag var 17 år. Vad skulle jag ta mig till? Det som att jag upplevde mig själv på nytt igen, att jag återuppfann mig.
- Jag tror att det var därför jag började skriva sånger som lät lite annorlunda, och som handlade om andra saker. Det blev en ny kvinna i stan.
Hade det också att göra med att du kan vara anonym i New York på ett annat sätt än i Stockholm?
- Ja, det är klart att det var en upplevelse. Vi har blivit tittade på av andra anledningar. Haha, då började jag undra vad är det för fel på mig. Men den där stan är också så härlig, alla kan vara vem som helst, och folk slänger ur sig komplimanger i förbifarten. "Snygga skor!" "Wow, snygg du är idag!". Det måste man ju ändå säga, trots det som händer just nu, att amerikaner har en så jävla skön attityd mot varandra. I alla fall i det första skedet.
Du beskriver att du återuppfann dig själv i New York, som någon åtminstone delvis annan än den du hade varit innan. När du nu tog fram texterna, kunde du känna igen den personen? Eller tittar du på ett annat persona?
- Nej, det är ingen annan person än jag. Alla sångerna har sina egna bilder som jag kan falla in i direkt, och känna igen mig och vara i.
- Jag tror att det kanske har lite med ålder och erfarenhet att göra. Nu när jag ska ut och spela så tänkte jag att jag måste ta med någon gammal sång, och så hittade jag någon som jag skrev på 70-talet. Och så bara pang, hamnar jag i exakt samma bild och samma film. Nu när jag är äldre så kan jag acceptera den där unga flickans känslor och naivitet, hur hon tänkte och hur hon kände utan att bli generad. Det var jag, då.
Eva Dahlgren var aldrig en del av musikerkretsarna på Lower East Side. Istället var det andra uttrycksformer som Eva Dahlgren var nyfiken på under New York-perioden.
- Jag hamnade väldigt mycket i bildvärlden i New York, och var väldigt inne på bild under den här perioden.
Hur mycket plats har musiken nu, med tanke på ditt filmande och fotograferande?
- Musiken är fortfarande mitt huvudyrke, och det andra blir avknoppningar från det. Jag tycker det är härligt att kunna använda mig av bilden. Jag är väldigt glad för att jag har tagit den vägen, som började med Stig Björkman. Han frågade mig om jag ville göra den där Super 8-fotograferingen för hans film om Ingrid Bergman. Jag tackade ja till det och slängde mig ut i den. sedan har det blivit mer och mer foto, och det är jättehärligt.
Att våga kasta sig ut – och väga sina språng
Är det en del av din personlighet att våga kasta sig ut i saker utan att veta om du behärskar det?
- Ja, det är det. Jag gjorde en grej i höstas med Marie-Louise Ekman på Dramaten, där jag helt plötsligt befann mig i att vara skådespelare. Marie-Louise hade på något sätt lurat in mig i det, trots att det inte alls var meningen. "Nej, jag är ingen skådespelare så jag kommer inte göra det. Men jag kan läsa lite ur din bok", sa jag, och helt plötsligt var vi på Dramaten med en massa skådespelare. Det var fantastiskt!. Jag kände att det här var en dimension till i mig.
- Den dagen som jag känner att jag tappar nyfikenheten och modet att slänga mig ut i grejer, då är det dags för mig att pensionera mig. "Framåt är min skyldighet" - så står det där borta på min tavla, och det läser jag varje dag.
Men det betyder väl också att man går på nitar, att man upptäcker att det där spännande som jag kastade mig in i, det blev ingen vidare?
- Det är sant, så kan det bli. Och det finns också en motmening mot det där med "framåt" och att våga kasta sig ut. "Eva, bara för att du kan är det inte säkert att du ska." Det gäller hela tiden att väga - varför är det viktigt att kasta sig ut i det här? Kommer det ge mig någonting?
- Men vadå, vad är det för nitar man kan gå på? Man dör ju inte. Man kan bli ledsen. Men det ingår också i livet.
Av Patrik Forshage
Foto: Eva Edsjö
28 mars 2025
Intervju
Alphabet City Songs (Lost and Found Album) finns ute nu, på alla plattformar men givetvis bäst på vinyl hos välsorterade skivhandlare. Här finns Fokus Musiks recension.
Hennes korta turné tillsammans med skivans band stannar till på Fållan i Stockholm den 11 april, och på Korjamoo kulturfabrik i Helsingfors en knapp vecka tidigare, den 5:e och 6:e april.