Edith Backlund - Håll tyst!

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2012, som en del i artikeln ASKAN ÄR DEN BÄSTA JORDEN)

"Det är först när man ger upp som det blir nått nytt. När man släpper taget tar man steget." Orden kan verka klyschiga, men så är det ju ofta med sanningar. Och Markus Krunegård är inte den enda som vet om att askan är den bästa jorden. Nöjesguiden har talat med tre artister som förlorat något viktigt, genom dödsfall, sjukdom eller flytt, men som alla tre har använt sina förluster för att komma ut starkare.

För en sångerska är rösten det i särklass viktigaste arbetsverktyget. Men just när Edith Backlund skulle ge ut sitt tredje album i vintras försvann hennes röst. Helt och hållet.

Vår ursprungliga intervjutid före nyår avbokades i sista stund, eftersom Edith Backlund hade tappat rösten. Sådant händer, men när Edith Backlund tappar rösten är det inte lite sådär förkylt och hest som för oss andra, och Läkerol är inte vägen att få tillbaka den.

– Dagen före jul förklarade min läkare att jag skulle vara tvungen att operera. Först skulle det vara sex veckor av absolut tystnad innan operationen, och sedan åtta veckor till efteråt – totalt 14 veckor innan jag skulle kunna prata, innan jag fick ta en ton. Och sedan ännu längre innan jag skulle vara i form att framträda. Först bara vägrade jag, det skulle inte gå. Men det fanns liksom inget annat alternativ.

Röstproblemen hade varit på väg länge, utan att Edith riktigt velat kännas vid dem.

– De tror att jag har haft det i två år. Men man kan leva med heshet länge. För en sångerska låter det ofta bara bättre då. Men för mig blev det inte så. Jag började låta sjukt hes, och för att hantera det började jag kompensera för röstsvårigheterna. Det gjorde mig jättetrött i hela kroppen, för att det går åt så mycket syre till mina stämband, och det i sin tur ledde till att jag blev deprimerad och slutade vara social. Först märktes det bara i min talröst, men i november märkte jag det på min sångröst. Det var så extremt dålig timing. Jag hade just spelat in en duett med Magnus Uggla, och skulle ut på miniturné med honom. Jag hade bokat releasefest för albumet, och intervjuer. Och så var det bara att ställa in alltihop, och skjuta upp albumet till våren. Hos Uggla blev jag ersatt av Carola.

Just när allt skulle ta fart blev alltså Edith Backlund tvungen att knipa käft. Helt och hållet.

– Jag blev snabbt rätt bra på det, och jag envisades med att gå ut. Ibland blev det rätt knäppt, särskilt när jag var ute med min brors hund. Då kom det alltid fram folk och ville prata, och det enda jag kunde göra var att gestikulera och peka på min hals. Det värsta var en mamma som förklarade för sitt lilla barn att "hon har en sjukdom och förstår inte så bra". Att åka i kollektivtrafiken var också svårt. Då började folk prata engelska, och förklara saker. En busschaufför stämplade för mycket och jag kunde ju inte protestera.

Vi som har fallit pladask för de fem låtar som utgjorde hennes EP i november fick ställa om oss på att andra halvan av hennes skiva inte skulle komma i början av 2012, utan först inför sommaren. Men om det har varit frustrerande för hennes publik är det inget mot hur det varit för Edith Backlund själv.

– Det känns uppförsbackigt. Det får liksom inte vara för lätt. Vi hade planerat att dela upp skivan i tre delar med olika releaser, och inför det samlar man sig, och det känns att något är på gång. Sedan minskade vi det till två, och sedan kom sjukdomen. Det känns som att jag är tvungen att jobba mycket hårdare. Just nu har jag haft en extrem martyrskapsfas – "varför är det just jag som blir sjuk när jag ska släppa ny skiva?". Jag har svårt att unna andra framgång då, när det känns som att jag blivit bestulen på min egen. Det gäller även personer som jag känner väl och gillar mycket. På ett sätt påverkar det min självbild också. När musiken var ny brann jag för att få ut den, men ju längre tiden går desto mer osäker på den blir jag. "Vem är jag att tro att folk ska bry sig om min musik?", typ. Jag bär på en oro att jag sumpat skivan för att jag blev sjuk. För samtidigt tycker jag att den är fantastiskt bra. Nästan för bra, faktiskt. Det känns sådär att jag inte riktigt vill släppa ifrån mig musiken om den inte får den uppmärksamhet den förtjänar.

Kill the Clowns kommer att få den uppmärksamheten, var så säker, och Edith Backlund kommer att dominera sommaren. Så snart hennes rehabilitering är klar. Just nu innebär den 15 minuters sång varje dag, med bestämda övningar, och 20 minuters talövningar.

– Men jag är mycket piggare nu, inte så där trött hela tiden. Det har varit som två veckor i målbrottet nu, men sakta är rösten på väg tillbaka. Förra veckan var vi ute tillsammans, jag och några kompisar, och så började min kompis sjunga med i en låt som spelades. Efter en stund märkte jag att jag också sjöng med, för första gången på evigheter. Jag blev alldeles lycklig, jag hade ju inte kunnat sjunga svagt på två år!

Kill the Clowns (Cosmos) släpps den 23 maj.

Läs de andra två artiklarna under "Askan är den bästa jorden" med Joel Alme och Loosegoats.