Donovan: Räddar världen
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2008)
Den evige bohemen, poeten och världsräddaren Donovan skildrar "det renässansårtionde som var 60-talet" i sin nya självbigrafiska DVD. Nöjesguiden ringde upp Donovan, och blev kungligt underhållna.
I Don't Look Back, filmen om Bob Dylans Englandsturné 1965, riskerade Donovan Leitch sitt rykte för all evighet. Snacket om att han var en skotsk Dylan-wannabee blev inte direkt mindre av scenerna där Dylan fullständigt pulveriserar sin beundrare. Men Donovan är gjord av teflon, och även om han aldrig blev någon Dylan blev han ändå en av hippie-erans främsta företrädare med hits som Sunshine Superman, Hurdy Gurdy Man och Season of the Witch. Och även om senare årtionden varit mindre generösa mot honom har han haft stunder av framgång och uppmärksamhet, till exempel när TV-serien Young Ones (Hemma Värst) idogt hyllade honom, eller när han gjorde en turné med svärsönerna i Happy Mondays.
Med anledning av sin nya biografiska DVD Sunshine Superman, The Journey of Donovan (Border) håller Donovan högtidligt och stundtals högtravande telefonhov för journalister. När hans agent lämnar över luren till honom dröjer det en god stund innan han är beredd att börja prata. Under tiden underhålls jag med akustiskt gitarrplinkande.
Var det du som spelade i bakgrunden?
- Ja, jag tänkte att du behövde få lite underhållning och själsfrid.
Tack. Ditt nya album har blivit försenat, förstår jag?
- Eh, ja. Ritual Groove kommer i vår. Det kändes rätt att låta den här DVD:n få utrymmet nu.
Är du nöjd med DVD:n? Jag förstår att du inte bara är huvudpersonen utan har haft ett avgörande inflytande på innehåll och utformning.
- Jag har faktiskt inte sett den som helhet, bara i delar. Men min fru och musa Elinda har sett hela, och hennes omdöme litar jag fullständigt på. Så jag är mycket nöjd. Regissören gjorde ett bra jobb. Tanken var att han skulle följa min biografi från 2005, och samtidigt skildra det renässansårtionde som var 60-talet i sitt sammanhang. Första gången jag träffade regissören Hannes Rossacher kom han hem till mig och såg alla mina artefakter och samlingar, och jag minns hans första iakttagelse. "You're very well organised for a gypsy - vad vill du säga med din film?" Låt mig diskutera de bohemska idealen, var mitt svar.
Så du ser dig fortfarande som en hippie?
- En hippie, en bohem, eller om du vill en outsider. Colin Wilson fångar mig ganska bra i sin bok om den bohemiska själen. En sann bohem måste ställa sig utanför samhället för att kunna se, men eftersom bohemen är ett ideal och når succé vill alla ha sin lilla bit av honom och hans talang. Jag är fortfarande en bohem, precis som till exempel Joni Mitchell fortfarande är, och givetvis Leonard Cohen.
Kan du känna samhörighet med den nya vågen av hippies och folkmusik? Devendra Banhart, eller Fence-kollektivet?
- Det blir alltid så att vi måste återvända till ljudet av en röst och ett instrument. Där finns renheten, där kan du studera ljudet. Och så är det ett billigt sätt att göra musik. De där du nämner - jag älskar dem alla. Min 17-åriga dotter har samma syn på musik, och hon låter mig höra mycket nytt. Evanescence till exempel, dem har jag fått från henne.
Men Evanescence är väl varken folkmusik eller bohemer?
- Jodå, det är de. Lyssna! Om du lyssnar kommer du att höra att det är folksång i botten.
Vilken relevans har din musik för unga idag?
- Unga som arbetar med musik respekterar mig mycket. Jag bryter mot alla regler, men jag är också mycket skicklig, trots att jag aldrig studerat musik. Det är kunskaper jag bär med mig från mina tidigare liv.
Det är inga dåliga kunskaper, Donovan Leitch.
- Jag vet, jag vet. Jag är doktor i poesi. Vill du boka tid för en undersökning, eller för att bli helad? Jag fick en doktorstitel i poesi, och för mitt miljöengagemang, och det roligaste var att jag tog emot den i St Albans Cathedral, samma ställe där jag brukade gömma mig bland gravstenar för polisen på sextiotalet.
John Lennon är citerad när han kallar dig poet i första hand. Uppfattar du dig själv så?
- Jag har kallat mig poet ända sedan jag var 14 år. Hello, poet, säger jag till min spegelbild. Poeter ser den sanning som regeringar vill tysta ner, och poeter berättar om den. Poeter är världens räddare. Men man måste vara mycket skicklig, som jag är, för att kunna hitta den talade eller sjungna poesin i sin själ.
Finns det tillfällen när du möter din egen musik i oväntade sammanhang?
- Jag har aldrig hört min musik i en hiss, tack och lov. Men det har hänt att jag sitter på en restaurang och hör något jag gillar i högtalarna. "Vad är det här, det är ju skitbra, vem är det?", har jag frågat, innan jag känt igen min egen inspelning.
Du har hängt med Brian Jones och Jimmy Page, och inte minst med Dylan och som sagt Beatles i dina dagar.
- Jag lärde John Lennon att spela plockande gitarr, och sedan lärde han Paul McCartney samma sak.
Till och med Alice Cooper har du spelat in tillsammans med.
- Det är ett kul minne. Jag höll på med ett album 1971, och Alice Cooper spelade in i studion på våningen under. Jag hade sex stycken 14-åringar som stod där tillsammans med sina förkläden för att sjunga kör, och när Alice kom in i min studio ställde sig deras beskyddare i ring runt flickorna. Men Alice frågade om inte han kunde få dirigera dem, och istället för att sjunga vänt och flickaktigt fick han dem att sjunga argt och hotfullt. Det blev jättebra. Sedan hängde jag med in i hans studio, och sjöng lite på Billion Dollar Babies. Men jag kommer mest ihåg att gitarristen spelade jättehögt, så att jag fick ont i öronen.
Och så har ditt barnbarn Shaun Ryder till pappa.
- Haha, Happy Mondays var 80-talets motsvarighet till The Rolling Stones. När jag turnerade med dem hade vi en galen tid, verkligen galen. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur Shaun Ryder mår idag. Min dotter Oriole är skild från honom, och vi kämpar för att lilla Coco, som faktiskt är 14 nu, ska få träffa sin pappa lite mer. Men det är svårt.