Destroyer - Dan’s Boogie
Merge/Playground
BETYG: 5 av 6
Han var en spännande hemmasnickrare som utvecklades till en utmärkt glamrockare som blev en smart syntpopare, med ytterligare en mängd mellanlandningar i andra genres på vägen. På sitt 14:e album är Dan Bejar inte lika konsekvent i sitt vägval, utom att det inte får landa i upprepning av redan prövade riktningar.
Elektroniken som dominerade hans två senaste album är undanskuffad i ett hörn, och även om någon synth får vara med som på nåder är det analoga instrument som dominerar Dan's Boogie. Och sådana är det många av . Under ett helt år hade han levt i självvald låtskrivarcelibat, och när han gav sig hän igen verkar både sånger, arrangemang och inte minst texter ha bubblat ur honom. Alltihop måste få plats här, verkar han ha resonerat, för alla studions kanaler måste utnyttjas och varje tomrum fyllas med lager på lager av pianon, gitarrer, blåssektioner, körer, ekon och effekter.
Titelspåret är en loj jazzboogie som Dan Bejar själv beskriver som en ratpack-influerad, och som i någon fas av sin existens hade 18 verser fullastade med ord. Mycket av det mångordiga filosoferandet finns kvar, men några verser har i den färdiga låten fått lämnat plats för en rejäl last varierande instrumentering. Även en i grunden vemodig ballad för piano och stråkar som The Ignoramus of Love översvämmas av alla de iakttagelser och reflektioner han måste hinna få ur sig.
På flera ställen flashar han melodiös enkel eller rentav hitmaterial framför våra ögon, som i suggestivt ekande Bologna med själfull gästsång av Fiver och i Hydroplaning Off the Edge of the Worlds i grunden smarta upptempo-pop. Men han kan liksom inte låta bli att klampa omkring även över dem med tjocka lager av instrumentering och explosiva effekter, och överst i högen sina egna intensiva kommentarer och resonemang.
Hos en mindre innovativ artist hade det kunnat vara olidligt, men Dan Bejars fascinerande kombination av melodikänsla och våghalsig nyfikenhet gör istället Dan's Boogie till en omtumlande upplevelse som vecklar ut sin skönhet alltmer för varje lyssning. När han så avslutar med den avskalade pianoballaden Travel Light helt utan tillstymmelse till arrangemangsöverbyggnad eller lyriska infall kan vi välja att uppfatta det som att han nu har lastat av sig alla tyngande excesser och går vidare i sin utveckling med lätt packning. För som hans gamla förebild David Bowie sa någon gång - "jag vet inte vart jag ska härnäst, men jag vet att det inte kommer att vara trist".
Av Patrik Forshage
1 april 2025
Skivrecension
Andra texter om Destroyer
Recensioner