Big in Japan

Popsånger, jomenvisst, men de senaste decennierna har David Sylvian upptagen av Konsten och Estetiken. 

Hans tid och engagemang har gått åt till det ena projektet efter det andra inom experimentell musik, instrumentalalbum, fotoböcker, dokumentärfilmer och installationer. Ruichi Sakamoto, Holger Czukay, Jon Hassell, Burnt Friedman, Robert Fripp, Russell Mills - listan över samarbetspartners är en veritabel inom avantgardemusikens Vem är vem för de senaste 25-30 åren, och hans pretentioner är lika konsekvent genomförda som Brian Enos. Men med avsevärt djupare röst, vackrare anletsdrag och ständigt intressantare resultat. 

Så har det inte alltid varit. När David Sylvian var en 20-årig yngling i slutet av 70-talet irrade han tillsammans med brorsan Steve Jansen och resten av bandet Japan vilset omkring bland Londons trender. En seger i en talangjakt 1977 (vilka unga band ställde upp i talangjakter året när punken slog regerade?) gav skivkontrakt med tyska Hansa-Ariola, och året därpå hann Japan släppa hela två album, Adoscelent Sex och Obscure Alternatives, som just släppts som remastrade och utökade återutgåvor (SonyBMG) tillsammans med de därpå följande två Japan-albumen. 

Men England hade inget intresse av ett band som svalt hela glam-imagen med (väldigt lite) hull och (väldigt mycket, och väldigt tuperat) hår, och köpt sina kläder billigt från Malcolm McLarens outlet. Särskilt inte eftersom debuten låter som ett engelskt pubband som vill spela New York Dolls i disco-versioner, med en Barbara Streisand-cover med punkgitarr och funkbas som det mest absurda. När David Sylvain någon gång försöker hitta ur sin pubertala punkstämma blir han som mest en halvdan honky britsoulsångare, och enbart och endast i Communist China går det att ana djupet i den röst som David Sylvian skulle komma att utveckla några år senare. 

Men redan på uppföljaren samma år började det arta sig åtminstone en aning. Kostymerna var lite snyggare, även om Dolls-frisyrerna lever kvar, och framför allt går det ana vad som ska utvecklas till Mick Karns karaktäristiska melodiska glidningar på sin bandlösa bashals, även om han han har långt kvar och snubblar till med funkslap här och där. 

Fortfarande var Japan ett famlande band som till och med prövade reggae i Rhodesia. Den främsta referensen var Roxy Music, både i försöken att återskapa Bryan Ferrys röst och i de allt mer eleganta men fortfarande spretande glampopsångerna. David Sylvian hade fått luggen på plats, men fortfarande inte på långa vägar rösten. Men även om de inte lyckades väcka intresse hemma i England fanns det ett land som var snabba att hylla bandet och se till att de blev ekonomiskt oberoende. Till återutgåvan av Obscure Alternatives har man adderat en avsevärt senare (och därmed avsevärt bättre) live-EP inspelad i, just det, Japan. 

Med den marknaden i ryggen lyckades de snärja Roxy Musics producent John Punter till sitt tredje album Quiet Life, och därmed slöts cirkeln. Särskilt som Japan vid det laget hade lämnat sina uppenbara referenser bakom sig och var ett i alla delar färdigt band, med Mick Karns bas och David Sylvains djupa och innerliga röst som viktigaste beståndsdelar. Deras tagning av All Tomorrow's Parties är en av de bästa Velvet Underground-covers någon lyckats få till, och behåller originalets stämningar även i sin glansiga 80-talskostym med axelvaddar. Bonusmaterialet rymmer ytterligare två versioner av den, och det känns faktiskt inte överflödigt. 

Den som vill få en bild av de första stapplande stegen, men kanske inte investera i två långtifrån bra album, gör gott i att skaffa samlingen Assemblage, bandets fjärde utgåva. Där finns spår från de tre studioskivor som dittills hunnit ut, tillsammans med singelspår som den Giorgio Moroder-producerade Life in Tokyo och en cover av Smokey Robinsons I Second that Emotion som är föregångare till den vitsoul som skulle komma att bli norm för varje engelskt band när 70-talet tog slut. 

Innan man går vidare till 80-talet och Japans två riktigt bra album (på annat skivbolag och därför inte med i den här serien återutgåvor) kan man till tonerna av Assemblage grubbla en stund över Japans överdrivet stora intresse för geografi, med låttitlar som Communist China, Rhodesia, Life in Tokyo, Suburban Berlin och ovanpå allt annat European Son.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2006

Av Patrik Forshage

Recension retro