Cocaine socialism - Pulps katalog återutges

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2006)

"I am not Jesus, though I have the same initials - I am the man who stays at home and does the dishes". Trots sådana försäkranden, och trots att Jarvis Cocker invaderade scenen i protest just mot att Michael Jackson ville framställa sig som Jesus på Brit-galan 1996, uppfattades han själv som Frälsaren av horder av indiekids och britpoppare (har en sådan subgruppering verkligen existerat?) för tiotalet år sedan. 

Jarvis Cocker och Pulp var nämligen mycket större än britpop, och Common People är ett tillräckligt belägg för sådana påståenden. Med sitt suggestiva ökande tempo är Common People fortfarande och för evigt oemotståndlig, och den avgörande skillnaden mellan å ena sidan mästarna Pulp och å andra den erans alla Damons, Noel&Liams och Justines. 

Idag beskriver Jarvis Cocker sin största hit som "somehow miraculously in tune with the mood of the times", men faktum är att Pulp hade ett ännu starkare kort i rockärmen, osläppt och ohört fram till nu. Efter 12 år som obskyr indieakt hade Pulp bara något år tidigare först fått en singel utnämnd till veckans singel i New Musical Express, och sedan som ett brev på posten ett kontrakt med ett storbolag. Första albumet där blev fokuserade och smarta His 'n' Hers, med hitsinglar som Babes och Do You Remember the First Time? tillsammans med drösvis av utmärkelser i släptåg. 

När sedan Common People testades live slog den an så hårt att Jarvis Cocker omedelbart tog med sig bandet till studio utan att ägna en tanke på att han bara hade material till den singeln, och inte ens hade påbörjat arbetet med nästa album. En natt i sin systers kök, i sällskap av enbart ene flaska konjak, var tillräckligt för att slänga ihop texter till 10 nya låtar (ytterligare två fixade han nästa morgon i taxin till studion) till mästerverket Different Class. 

Fortfarande är det albumet, som utöver Common People också rymmer oförglömliga Disco 2000 och kontroversiella Sorted for E's & Wizz, en klassiker och höjdpunkten i Pulps karriär. Mitt under inspelningen fick de med ingen varsel alls rycka in som ersättare åt Stone Roses på Glastonburys stora scen sommaren 1995, och där cementerades Pulps roll som Englands bästa band. En triumfatorisk Common People därifrån finns också med bland återutgåvans extramaterial, och förklarar med all önskvärd tydlighet hur albumet kunde kliva rakt in på försäljningslistans förstaplats och efter ytterligare en vecka ha sålt platinum. Bättre än så här blev inget engelskt band under 90-talet. 

Sedan gick det utför. Men det hade kunnat få en än mer storslagen uppföljning. Cocaine Socialism spelades in i hast för att hinna ut innan valet 1997. "Do you want a line of this? Are you a (sniff) socialist?", citerar Jarvis Cocker New Labours ledare, som under stridsropet Cool Britannia bjöd in britpopens alla förgrundsfigurer i sin kamp för att bli vald till Englands premiärminister. Noel Gallagher och Damon Albarn syntes festa med Tony Blair, både före och efter valet, men ingen av dem skrev texter som vittnade om hur man kanske hackade upp en och annan vit linje på 10 Downing Streets antika speglar. 

Jarvis Cocker däremot citerar chockerande rättframt sin blivande premiärminister i rader som "Just one more hit and I feel great and I support the welfare state". Men Jarvis Cocker fegade ur. Trots att han med en färdigmixad Cocaine Socialism hade en låt som var minst lika starkt som Common People, och trots att texten skulle ge Pulp en sån tabloid-uppmärksamhet att minnet av Sex Pistols-rubriker för evigt skulle blekna valde han att plocka bort låten från skivan. "Jag ville ju egentligen att New Labour skulle vinna valet", är hans förklaring idag, och även om det låter tunt är faktiskt Cocaine Socialism den sortens låt vars kaliber kan avgöra nationella val. Den ligger numera med som bonus på This is Hardcore, och där hade den behövts redan från början. 

Istället blev uppföljaren till Different class vad Jarvis Cocker idag beskriver som "ljudet av misslyckande. Men den mest lyckade inspelningen av ljudet av misslyckande någonsin". This is Hardcore spelades in av ett band i sönderfall såväl mentalt som avseende personel. Redan första inspelningsdagen drog Jarvis Cocker från stan för att lida sig igenom "some kind of nervous breakdown in the Paramount hotel just off Times Square", något som speglas i bonusspår som Can I Have My Balls Back, Please?. När han till slut kom hem för att börja om hade äldsta bandmedlemmen Russell Senior fått nog och lämnade bandet. 

Men även om This is Hardcore på sina ställen är ansträngd och introvert - Party Hard låter så där tillkämpad som Bowies försök att följa upp Heroes och Low med den stela och överarbetade Lodger - så finns det gott om minnesvärda stunder också där. Help the Aged är fortfarande en fin singel och både Sylvia och den mörka omskrivningen av The Tracks of My Tears i form av A Little Soul är fina. På det hela taget är This is hardcore visserligen långt ifrån genomstark, men avsevärt bättre än sitt rykte. 

Det är svårt att klara hösten utan återutgåvorna av His 'n' Hers, Different Class och This is Hardcore. Den som inte känner bandet sedan tidigare gör klokt i att börja med Different Class och går sedan ofelbart vidare till resten. Resten innebär här Jarvis Cockers fingertoppskänsliga urval av radiosessioner, singelbaksidor, demos och outtakes, till och med Nick Caves pubrockcover av Disco 2000, avsedda att för att förskona oss från de "meningslösa remixer" han menar brukar utgöra återutgåvors bonusmaterial. 

Den som varit på My Space och lyssnat på hans senast inlagda sång där, en försmak på soloalbumet som är på gång, inser snabbt att Jarvis Cocker 2006 är en annan än för knappa tio år sedan. Dels har han tröttnat på Tony Blair. Dels är han färdig med självcensuren. Utom i att förkorta låttitlar - det går fortfarande inte kalla en låt (Cunts Are Still) Running the World.

Skivrecension
Av Patrik Forshage