Cameron Winter - Heavy Metal

Partisan

BETYG 5 av 6

Han har spelat in sin solodebut i hotellrumsgarderober på turné med sitt New York-band Geese, direkt in i sin MacBooks mikrofon, och det förklarar både DIY-känslan i hans milda Mac DeMarco-alternativrock och kanske någon avskalad försiktig pianoballad och den lågmäldhet som präglar akustiskt gitarrplockande mot små baklängesljud. Eller förresten. Albumet gerilla-spelades in i gitarrbutiker runt om New York, på den utrustning som stod uppställd i butiken innan bandet jagades ut, och det skulle kunna förklara albumets spontanitet och fullständiga frånvaro av pålägg (nåja, relativt så iallafall). Det låter rimligt.

Sångerna på albumet är häpnadsväckande mogna med tanke på att de allihop skrivits innan Cameron Winter fyllde 15. De är för övrigt också präglade av hans år i bayerskt fängelse och framförda av musiker som han hittat via annonser på Craigslist. Vänta förresten. Sångerna är resultatet av att Cameron Winter under en sjukhusvistelse för körtelfeber lyssnade på Songs of Leonard Cohen tvåhundra gånger i följd.

Sådär håller hans biografi på och skildrar tragiska livssituationer och absurda självmotsägelser ända tillbaka till hans födelse, i ett taxibaksäte uptown. Han ska ha stannat uppe flera dygn i sträck och somnat mitt i tagningar, utvecklat ett beroende av blodförtunnande medicin, glömt att äta och gått ned 15 kilo - alltihop bara under de två veckor albuminspelningarna pågått. 

Om vi väljer att acceptera alltihop är det enligt samma logik rimliga orsaker till Cameron Winters sliriga sång, likt en ung Tom Waits innan whiskeyn satt för djupa spår på stämbanden. I $0 brister han med skräckblandad förtjusning ut i upprepningar om att "God is actually real, I'm not kidding this time" med en så stark övertygelse att man riktigt kan föreställa sig hur konstaplarna runt honom i parken funderar om han ska få hållas eller är för förargelseväckande.

I Nina + Field of Cops, en av skivans allra mest ostadiga orkesterarrangemang med hopskramlad blåssektion, drar det rentav åt Wildman Fisher-entusiastiskt skrålande, och i Cancer of the Skull får vi förklaringen till albumtiteln, som alltså inte alls syftar på musikgenren utan på tungmetallerna i hans skalle.

Men sångerna är gedigna och övertygande i allt sitt vinglande, och här och där hamnar hobo-masken lite på sned och den talang som byggt så här i grunden gediget övertygande sånger skymtar fram mer mindre nedskitad. I Drinking Age till exempel anar man ändå att rösten har fler bottnar, kanske till och med åt Rufus Wainwright-hållet om grabben bara fick lite sömn och några nyktra dygn.

Idel sagor och falsarier, givetvis, men vad gör väl det? När biografin är lika underhållande som hans smidiga sånger med tillkrånglade arrangemang är det bara att luta sig tillbaka och njuta av galenskapen.

Av Patrik Forshage

10 december 2024

Skivrecension