Broken Social Scene: ”Vafan!”

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2010)

Kanada är skiten i år igen, och Broken Social Scene är bara en av två superkonstellationer därifrån som just släppt ett nytt album, Forgiveness Rock Record. Nöjesguiden ringde upp Kevin Drew för att åtminstone försöka reda ut hur många medlemmar bandet har. Det gick sådär.

- Suck. Det här är dagens elfte intervju. 

Kevin Drews blodsockernivå är låg från början, och den ska visa sig bli lägre allteftersom samtalet fortgår. Men till en början blir han engagerad av ämnet, när jag undrar hur ett band med så många medlemmar, så många gästande musiker och så många olika uttryckssätt ändå lyckas ha en så tydlig specifik karaktär i sin musik.

- Jag tror att det har att göra med att vi allihop har ett så allvarligt melodiberoende. Dessutom har vi en så positiv inställning till det vi håller på med. Vi brukar säga att om vi någon enstaka gång frestas att gå över till Den Mörka Sidan så gör vi även det i dur och med major-ackord. Om du förstår vad jag menar.

Jag tror det. Men jag tycker inte riktigt att det räcker som förklaring.

- Den här gången har vi varit angelägna om att allt vi spelat ska vara möjligt också att höra. Istället för att spela ovanpå varandra har vi försökt spela runt varandra, och då kikar liksom de underliggande melodierna fram hela tiden. Då hör det till saken att det finns gott om sådana underliggande melodier. Under inspelningen var vi väldigt effektiva. Den som inte hade någon särskild uppgift skickades till en liten andrastudio som vi hade tillgång till, för att jamma och leka fram nya grejor.

Hur mycket av det letade sig in på Forgiveness Rock Record?

- Totalt åstadkom vi nog runt 24 låtar, och dessutom ungefär lika många jam-inspelningar. Men massor av idéer och fragment kom med som delar av låtar. Vi är ett väldigt spontant band, och kärnan i bandet har varit tighta så länge att vi vågar lita på varandra.

Kärnan ja. Wikipedia räknar till 23 medlemmar i Broken Social Scene. 

- Vad kan jag säga? Vi älskar folk, helt enkelt. Det är kul att spela tillsammans med många människor. Ibland när vi spelar tittar jag bakom mig och upptäcker att jag inte känner igen någon i blåssektionen. Sådant är kul. 

För första gången har Broken Social Scene lämnat tryggheten hemma i Toronto för en skivinspelning. Forgiveness Rock Record är delvis inspelad i Chicago, tillsammans med John McEntire.

- Det var rätt fantastiskt. Vi var i Chicago länge, så vi hyrde lägenheter där, och cyklar för att kunna ta oss runt. John McEntire tog med oss på alla restauranger och barer, så vi lärde verkligen känna staden.

Hur var det att arbeta med honom som producent?

- Han är väldigt hands-off. Man vet inte riktigt hur han tänker, eftersom han är väldigt tystlåten. Först undrade jag lite, men det visade sig att han studerade oss och vårt sätt att arbeta. Att han inte pratar så mycket innebär att när han väl säger något så lyssnar man noga. Det blev så att han gav gensvar när vi var ute och käkade och drack på kvällarna. Efter ett par drinkar fick man veta sanningen.

Han är ju redan med i Tortoise och The Sea and Cake, och säkert en drös andra band förutom dem. Ska John McEntire dessutom räknas som medlem nummer 24 i Broken Social Scene nu

- Åtminstone ser vi honom som det. Jag vet inte om han ser sig så.

Det ligger i betraktarens öga, med andra ord? Den som känner sig som medlem i Broken Social Scene är medlem i Broken Social Scene?

- Något åt det hållet, ja. 

Förutom arbetet i Broken Social Scene släpper medlemmarna soloalbum under rubriken Broken Social Scene presents. Dessutom medverkar de på otaliga skivor och sidoprojekt med alla sina vänner. Stars, Metric, Feist, The Stills, The Most Serene Republic är bara en bråkdel av de band och artister som både har medlemmar i Broken Social Scene och som dessutom lånar folk från bandets kärna för sina respektive inspelningar. Med så många grytor kokande samtidigt undrar man hur de håller reda på vilka ingredienser som ska ner var.

- Jag vet faktiskt inte det. Jag funderar inte så mycket utan gör helt enkelt det som dyker upp och som känns kul. När jag släppte mitt soloalbum Spirit If hade folk synpunkter på att det lät som Broken Social Scene. No shit, liksom. Det vore väl konstigare annars. 

Kevin Drew är påtagligt irriterad, och det ska bli värre. Men så länge vi resonerar om kollektivets många medlemmar behåller han ett bättre humör. Jag funderar över det paradoxala i att Forgiveness Rock Record å ena sidan är en skiva skapad av Broken Social Scenes innersta kärna, men å andra sidan rymmer fler bandmedlemmar och gäster än någonsin. Folk från The Sea and Cake och Tortoise ansluter sig tillsammans med folk från DFA 1979 och Pavement, och dessutom trängs hela den sedvanliga kanadensiska possen där. Resonemanget får Kevin Drew att dra på munnen.

- Haha, du har en poäng.

Hur ryms ni på en och samma skiva?

- Alla ska plats med sitt, och om man vill vara ett band så måste man respektera varandra. Vi har inte en massa jobbiga egon som gör att man måste höras precis överallt på en skiva.

Jag tänkte mer tvärtom. Händer det inte att alla coola gäster gör att ni inte får plats själva. Att du väljer bort något eget för att Spiral Stairs, Dave McCombs eller Sebastian Grainger ska höras?

- Kanske. Jag vet inte. Men poängen är ju att ingen av oss är Lenny Kravitz som måste göra allt själva.

På Sentimental X's sjunger Amy Millan, Emily Haines och Leslie Feist, allihop tillsammans. Förr har de alltid sjungit varsina låtar. 

- Och det på en låt som från början var instrumental. Som sådan var den en av mina favoriter, men när jag spelade upp den för Emily i Chicago en kväll så började hon sjunga, och det lät skitbra. Så småningom tänkte vi att det skulle passa perfekt också med Amy och Leslie, så vi frågade om de skulle kunna göra ett undantag och bara sjunga vad någon annan hade skrivit en gång. Det kunde de, och det blev skitbra. 

- Jag var i Chicago mycket mer än de andra i bandet, och när jag höll på att testa grejor på egen hand så skickade jag dem direkt till resten av bandet. Men det jag frågade efter var inte deras första intryck, utan deras fjärde. "Lev med den här musiken ett tag, låt den rulla i bakgrunden och ge den flera intensiva lyssningar. Kom sedan tillbaka och berätta om dina intryck när du har lärt känna den ordentligt." Spontana förstaintryck kan vem som helst vräka ur sig, sådana kräver ingen eftertanke. Det är de reflektioner som sakta växer fram som är intressanta. 

Nu flyter samtalet fint, och det känns som om det är dags att försöka reda ut hur det kommer sig att Kanada fortsätter att vara en av de musikaliskt mest intressanta platserna under ett helt årtionde, medan andra geografiskt knutna trender blåser förbi lika snabbt som ett askmoln. Till skillnad från Seattle, Manchester och kanske Sverige var Kanada en flavour of the month som har dröjt sig kvar, påstår jag. Det skulle jag inte ha gjort.

- Vafan. "Flavour of the month"? Ska du säga! Det räcker väl med att jag visslar en stump från en viss melodi så ser vi vilket av våra länder som är en tillfällig trend? Det är ju en jävla förolämpning. Låt mig förklara för dig: Med internet blir det inga sådana geografiska flavour of the months mera. Nu hittar man det man vill ha utan att skivbolag eller media kan konstruera den sortens trender. Det har alltid funnits folk i Kanada som har gjort intressant musik, men före internet nådde de inte ut. Om jag ska vara lite mer nyanserad är det väl samma sak med svensk musik egentligen. Missförstås mig inte, jag älskar Peter Bjorn and John, inte bara den där vissellåten, och Fever Ray är något av det bästa jag någonsin hört. Men det handlar inte om geografiska trender längre, det handlar mycket mer om att både Kanada och Sverige har ett socialförsäkringssystem och kulturbidrag som gör det möjligt att skapa musik utanför den kommersiella mittfåran. Internet gör det sedan möjligt för musikerna att sprida sin musik, och för lyssnarna att hitta den. Fattar du? 

Jag fattar. Kevin Drew har förstås rätt, och om han inte haft det hade jag inte varit mannen att berätta det.

Forgiveness Rock Recordfinns ute nu.