Bon Iver - Sable, - EP

Jagjaguwar/Playground

Betyg 5 av 6

Sympatierna har följt Justin Vernon genom hans variationer, experiment och utveckling, men det som från början väckte vårt engagemang var ju den ensamma gitarren och falsettsången på For Emma, Forever Ago för mer än 15 år sedan. Och även om han inte vill tillstå att Sable skulle vara en återgång till någon tidigare fas har EP:n likväl ett uttryck som ligger väldigt nära debutalbumet. Särskilt i stilla Speyside är det just ett sådant avskalat arrangemang, och en så fantastisk skönhet.

Själv beskriver Justin Vernon skivan som tre spår som spelats in över flera år, men som tillsammans kommit att utgöra en egen helhet, en triptyk, som fångar att först acceptera oro, sedan acceptera skuld och därifrån acceptera hopp. Arrangemangen är så avskalade att de knappt märks alls, men för den som lyssnar uppmärksamt (och det gör man) hörs flera gästande musiker, viktigast hypermeriterade Greg Leisz på knappt hörbar pedal steel i avslutande Awards Season. Där illustreras hoppet av en mäktig blåssektion och en fet kyrkorgel, nästan som en New Orleansk begravningsmarsch, men de försvinner precis lika hastigt som de kom, och kvar Justin Vernons röst över en dröjande ton, som först långsamt tonar ut och sedan kommer tillbaka ett par sekunder när vi redan accepterat att det är över.

Tre sånger bara, det fanns inte plats för mer, har Justin Vernon bestämt. För lyssnaren är kanske inte sambandet mellan sångerna och begränsningen lika tydligt som för honom, men faktum är att när EP:n klingar ut efter drygt 12 minuter känner man sig nöjd och tillfreds. Mer behövs faktiskt inte här.

Av Patrik Forshage

Den 21 oktober 2024

Skivrecension