Beck – Odelay Deluxe Edition

Geffen/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2008.)

Att betrakta Marcel Duchamps pissoar på statligt konstmuseum år 2008 är underhållande, men inte på långt när lika underhållande som det måste ha varit att betrakta samma verk på Society of Independent Artists utställning 1917. Alla konstnärliga verk skapas och upplevs initialt i sin specifika kontext, men där även det mest radikala konstverk sedan förblir statiskt fortsätter omvärlden och därmed den kontext vi betraktar verket i att förändras för evigt.

När Beck Hansen släppte sitt magnum opus till ljudcollage 1996 kändes den mixtur av hiphop, deltablues, avantgardepunk och funk som på något sätt hade blandats i hans lilla hjärna något fullständigt nyskapande. Först stod vi med gapande munnar, sedan jublade vi och dansade innan vi övergick till att kärleksfullt bombardera honom med skor. Vi satte honom överst på våra årsbästalistor, och när vi var riktigt i gasen hyllade vi honom som den enskilt viktigaste musikskaparen sedan Bob Dylan, och eftersom han aldrig kommit i närheten av vare sig den kreativiteten eller den statusen igen får man anta att vi skrämde honom halvt från vettet med vår förbehållslösa dyrkan.

Att Odelay känns så lam idag, bara ett drygt årtionde senare, har förmodligen inte så mycket att göra med att vi sansat oss eller att vi nyktrare kan betrakta beståndsdelarna och se att till exempel Beastie Boys faktiskt varit och nosat i samma röra tidigare. Det har snarare att göra med att han vid tillfället var en rätt ytlig konceptkonstnär med överdrivet explicita programförklaringar i referenserna till dadaismen och dess efterföljare fram till Fluxus, tydligast och så här i backspegeln lite överraskande faktiskt också bäst i bagatellen Readymade. Han fick oss att gå igång på yta utan bakomliggande substans, och i ärlighetens namn var det redan då rätt långt mellan albumets slackerhits, som för övrigt till stora delar var omskrivningar av den omvälvande Loser från något år tidigare.

Allra mest hänger det säkert ihop med att varenda iPod rymmer Lightnin' Hopkins intill Black Flag, Lil Wayne och Teenagers idag. Becks hypereklekiska förhållningssätt till konst har blivit dekoration, lika anspråkslös och lättigenkännlig som en Andy Warhol-poster, och genrebestämmande har blivit en sysselsättning enbart för de åldersstigna museiintendenter som kommer att frossa i att rota efter lån och referenser i de många singelbaksidor och remixer som utgör återutgåvans deluxe-bonusar.

Skivrecension