Be Stiff

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2007)

The Damned, Nick Lowe, Ian Dury, Elvis Costello – ingen etikett har haft vassare singelartister. Bakom dem väntade Kirsty MacColl, The Pogues och Madness, som fortfarande är ohotade som Englands främsta singelband genom tiderna (sorry The Beatles, sorry The Smiths), och mer tillfälliga framgångar med Jona Lewie och Tracy Ullman. Och så etikettens ständiga underdog Wreckless Eric. 

Ständigt denna Wreckless Eric. Eric Goulden, som han egentligen hette, fick hjälp av de flesta av etikettens artister när han skulle spela in sin debutsingel, men det är inte Ian Durys insatser på trummor eller Nick Lowes salongsberusade produktion som gjorde Whole Wide World till en av världens bästa singlar någonsin. 

Nej, det som har fått alla, från den lika dysfunktionella Paul Westerberg och The Replacements, via Die Toten Hosen och till och med The Monkees till senast Will Ferrell att ta sig an låten i egna versioner är helt enkelt låtens genomsmarta uppbyggnad, desperat kärlekstörstande längtan och inte minst lätt vrickade framförande, mitt emellan pubrock, punk och pop. 

Trots alla sina briljanta singlar var Stiff inte världens mest marknadsanpassade skivbolag. När Wreckless Eric erbjöds ett Top of the Pops-framträdande tackade de raskt nej, eftersom de var säkra på att Whole Wide World skulle klättra på topplistan och ordna en mer framträdande position i TV-programmet veckan därpå. 

Men skivan ramlade ner från listan, TV blev det inget av med och Wreckless Eric fick aldrig mer en hit. När undertecknad lyckades pricka in en av hans relativt glest förekommande pubspelningar i en Londonförort för drygt 20 år sedan var vi kanske 30 personer i publiken, varav 20 tillhörde det lokala alkisgänget och bara ville få dricka öl i fred. 

Det fick de inte. Alls. På 90-talet gav Wreckless Eric upp. "I got sort of pissed off, jacked it in and pursued a career as a full time alcoholic." På sin bittra hemsida önskar han att de journalister han någon gång och mot bättre vetande tar emot hade läst på en aning. 

Till exempel kunde de väl ha läst hans självbiografi A dysfunctional success – the Wreckless Eric manual (written by the author), tycker han, och åtminstone kunnat fråga om han fortfarande träffar sina gamla Stiff-kompisar. "And I could have told him that I didn't have any mates – I was Billy No-Mates. By the end of the Stiff fiasco I didn't have a friend in the world." 

Wreckless Eric tredje album Big Smash (Stiff/Border) parades redan vid originalutgivningen ihop med en extra skiva som i praktiken var hans Greatest Hits med singlar från de tre senaste åren, i den mån man kan ta sådana ord i sin mun avseende den hitlöse Eric. 

I omslagshäftet resonerar han om att det förmodligen berodde på att det nyinspelade materialet inte var tillräckligt bra, och det har han en poäng i. Bara A pop song håller faktiskt måttet, men genom Stiffs smarta lanseringsdrag är Big smash ändå en hörnsten i varje hems popsamling. 

Bland singelspåren finns givetvis Whole Wide World, men också vad-som-borde-varit-hits som Reconnez Cherie, den Ian Dury-producerade Semaphore Signals och inte minst Hit and Miss Judy.

Tracy Ullman var redan etablerad som comedienne, och hennes album You broke my heart in 17 places (Stiff/Border) gav å andra sidan hela sex hitsinglar under de 18 månader hennes tillfälliga popkarriär varade. Nästan alla var covers, och samtliga var så bubbelgumstunna och intill parodi uppspeedade att engelska kritiker kallade hennes röst för "Minnie Mouse on helium". 

Det hindrar inte att de också var små ljuvliga poppärlor. They Don't Know och You Broke My Heart in 17 Places, som kom att ge namn åt debutalbumet, var förstås avsevärt bättre med upphovskvinnan Kirsty MacColl, My Guy har inget att sätta emot Madness original, men precis som de relativt originaltrogna tagningarna Doris Days Move Over Darling och Susan Maughans Bobby's Girl funkar de både som kravlös underhållning för stunden och krokar att gräva sig tillbaka till originalen. 

Rachel Sweet från Akron, Ohio, var en udda artist på den i övrigt mycket brittiska etiketten. Lika udda var den småsuspekta Lolita-vinkeln Stiff valde i lanseringen av den blott 16-åriga sångerskan. Hennes pop lånade inslag från country, genom covers av till exempel Elvis Costellos Stranger in the House, men i lika stor utsträckning från soul i Carla Thomas-covern B-A-B-Y. Men även hennes karriär som popstjärna blev kortvarig. 

En svåråtkomlig livetagning av de lokala kollegorna Devos Be Stiff förhöjer värdet. Skulle du mot förmodan undra vart hon tog vägen kan du hitta henne i Seinfeld-avsnittet The contest och mitt ibland Iggy, Johnny Depp och Rikki Lake i John Waters Cry-Baby. 

Any Trouble, ledda av Clive Gregson, var än mer obskyra. Titeln på deras debutalbum Where Are All the Nice Girls? (Stiff/Border) måste betraktas som en retorisk fråga - det räcker med att betrakta gruppbilden på omslaget för att få en förklaring till de snälla flickornas bortavaro, och de flesta andras också när man tänker på det. 

Men även om deras tidlösa pop kanske inte var förförande så har den en charm som fortfarande lever kvar. Synd bara att inte Abba-covern The Name of the Game inte fått plats på den här lite småsnåla återutgåvan. 

Manhattan-trion Dirty Looks får sina båda Stiff-album Dirty Looks och Turn It Up samlade på en generösa dubbel-CD (Stiff/Border) tillsammans med alla obskyra B-sidor och ett par outgivna livecovers, men det lär inte hjälpa dem att hitta en publik den här gången heller. Drop That Tan är det enda riktigt minnesvärda, mest för att den visar vad Dirty Looks hade gemensamt med polaren Brian Setzers samtida rockabilly-framgångar. 

 Du vet exakt var du hittar skivorna, och historier och slogans finns på www.stiff-records.com.