Basia, Emily, Polly, Pieta, Simone - jag älskar er från botten av mitt pennskrin
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2007)
Pieta Brown - Remember the sun
One Little Indian/Border
Basia Bulat - Oh, my darling
Rough Trade/Border
Emily Haines & The Soft Skeleton - Knives don't have your back
Grönland/Border
Polly Paulusma - Fingers & thumbs
One Little Indian/Border
Simone White - I am the man
Honest Jons/EMI
Den här sommaren har alla bestämt sig för att kvinnliga singersongwriters är grejen, och allra helst från Kanada. Inte mig emot, när de är så här bra.
Feist inledde offensiven härom månaden, och nu anländer förstärkningarna. Både Basia Bulat från Ontario och Emily Haines från Toronto älskar och vill efterlikna sin landsmaninna Joni Mitchell, och båda lutar sig mot inflytelserika vänner, men där upphör likheterna.
Basia Bulat påminner oss om varför vi en gång i tiden trodde att Tracy Chapman var något att ha. Med hjälp av Howard Bilerman från Arcade Fire rör hon sig ledigt mellan väl genomförda men ganska ospännande stilla folksånger och enkelt inspelade och avsevärt roligare snabba visor med charmerande frenetiska handklapp.
Emily Haines leder både leder Metric och sjunger i kollektivet Broken Social Scene till vardags, och även om många av hennes vanliga kollegor återfinns på solodebuten är det väldigt lite här som påminner om hennes dagjobb. "The Metric stuff is late night, and 'Knives' is the next morning, in the bathtub", var hennes utgångspunkt, och den uttalade ambitionen av stillsam lågmäldhet fungerar tyvärr snarare hämmande än inspirerande. Emily Haines kapacitet är odiskutabel, men här får den inte riktigt utlopp, och det sorgearbete efter förlusten av hennes far som ligger bakom delar av materialet känns bara ljummet. Men pungsparken på Neil Young i A Maid Needs A Maid är träffsäker.
Då är Polly Paulusma mer rättfram i sin bearbetning av privata trauman. Hennes debut för tre år sen sammanföll med att hon fick veta att hon äntligen var gravid, men två veckor senare fick hon missfall. När även nästa graviditet slutade på samma sätt ställdes hon inför valet att ge upp sin kärlek till musiken eller ge upp sin längtan efter barn, eftersom hon var övertygad om att det var det kringflackande livet som musiker som ledde till missfallen.
Hennes andra album är därmed ordentligt svärtat. Även om varken hennes känslor, simpla rockarrangemang eller melodier är särskilt originella, hör till exempel det banala rockcrescendot Ready or Not, är de på något sätt alltid aktuella när de presenteras med den här sortens övertygelse. Och när det lossnade musikaliskt för Polly Paulusma lossnade det även biologiskt, som numera är mor till en liten dotter.
Pieta Brown är den mest countrydammiga i sällskapet, och också en av dem som skriver de mest minnesvärda låtarna. Hennes värld är fylld av whiskeyflaskor, tumbleweeds, nattskift och grubblerier om nyttan av nymodigheter som datorer (Talkin' to Loretta). Med sin antydan till Patti Smith-gnäll i rösten kan hon bli en värdig arvtagare till Lucinda Williams.
Simone White, sist men inte minst, hade planerat en avskalad skiva med gitarr och sång, men det blev mer än så. Istället samlade Lambchop-Mark Nevers ihop alla sina vänner i sin hemmastudio i Nashville, och det blev en lekfullt jazzpopig skiva med full orkester. Den återhållsamma orkestreringen med jazzgitarr och stilla blås passar hennes viskande sång och hennes värme och svarta humor som handen i handsken, vare sig hon behandlar amerikansk utrikespolitik, som i Great imperialist state, eller sina egna relationsproblem, som i I Didn't Have A Summer Romance.
Allra finast är det när fernissan krackelerar i Why Is Your Raincoat Always Crying, och Simone White är alldeles uppenbart the pick of the bunch i en hög där alla artister är värda din uppmärksamhet och kommer att låta höra om sig framöver. Om de inte kollektivt lägger gitarrerna på hyllan när de får höra Taken by Trees, Victoria Bergsmans fantastiska solodebut, nästa månad förstås.