Audiocopter - 9 Songs

Audiocopter/ADA Warner

BETYG: 4 av 6

Debuterande Emelie Markgren och Fläskkvartetten-veteranen Sebastian Öberg bygger effektiv elektronisk pop genom att kombinera omedelbara och lättillgängliga refränger med ambitiöst elektroniska och analoga experiment. Visst borde det vara tillräckligt för att generera uppmärksamhet och uppskattning? Men i rummet har duon också placerat en elefant som måste adresseras, och ärligt talat hade intresset för 9 Songs sannolikt varit en bråkdel utan den elefanten.

För Sebastian Öberg har letat fram en outgiven Freddie Wadling-inspelning i sitt arkiv, och med den bearbetad och integrerad i Audiocopters musik kommer naturligtvis ingen annan USP i närheten. Hans dovt framviskade mörka dödsbön Death Is Now låter definitivt inte som bottenskrapet i den arkivtunnan utan som vintage Wadling, och passar perfekt till tonerna av Beethovens Månskenssonaten för hårt elektronisk bearbetad cello och annan elektronik i sammanhanget. Stämningsmässigt skiljer den sig genom sitt djupa mörker rejält från skivans övriga musik, men i det fungerar den samtidigt utmärkt som motvikt mot omgivande. Med varsamhet och lagom mycket respekt smyger Emelie Markgren in sin sång jämte Wadlings, och det fungerar förstärkande och kontrasterande på ett sätt som postuma duetter så gott som aldrig lyckas.

Men Audicopter fungerar utmärkt även utan en sådan galjonsfigur. Cherries med låtsasreggaerytm är en charmig bagatell och en solskenshit för sommaren, och även Imagination har en refräng som är som skräddarsydd för sommarfirande. Men i den finns också den hälsingska fäbodsångstilen kulning och folkmusikdetaljer, och det är i sådana udda kombinationer som Audiocopter är riktiga intressanta. Ännu mer spännande är de i sina mer vågade produktionslaborationer, som den östasiatiskt klingande The Ground och bubblande Therapist.

Freddie Wadling kommer tillbaka en gång till på 9 Songs, i skakig falsett på avslutande Love Durie, och även där skyndar Emelie Markgren till undsättning innan Sebastian Öbergs allra mäktigaste cellotyngd lägger en plattform för elektroniska effekter. Det är mer ett ljudcollage och ett konstverk än en låt, och det är mycket effektivt. Resten av världen föredrar måhända poprefrängerna, men även om det inte föreligger någon motsättning är dessa nästan sju minuter skivans största behållning.

Av Patrik Forshage

15 mars 2025

Skivrecension