Att hitta kvaliteter hos Bruce Springsteen

Eller Hur Patrik Forshage Lärde Sig Acceptera Bruce Springsteen

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2008)

Jag har aldrig varit tight med Bruce Springsteen. Tvärtom, när vi var yngre tillhörde vi rivaliserande gäng. Jag menar, en av oss älskade Joy Division och Johnny Thunders, och klädde och definierade sig därefter. 

Den andra dök upp i sin rutiga skjorta på varenda fest som skolkamrater med hockeyfrilla och Sting-fabläss ordnade, klampade omkring med sin stabbiga tradrock och tjafsade envist om bicepsmått, motorvägar och den där jävla floden han alltid skulle dra med oss till. 

Ointresset övergick i djup irritation när "Bossen" (så kallade hockeyfrillorna, numera tydligen kvällstidningsjournalister allihop, kärvänligt honom) i tid och otid envisades med att visa upp sitt billigaste syntetsteroida partytrick i form av fläskiga Born in the U.S.A.-synthfanfarer, omöjliga att skilja från dem i The Final Countdown. Att han gick hem hos alla machopappor som med ölburken i hand drömde om att byta midjemått mot bicepsmått gjorde vår relation om möjligt ännu sämre, och så fort jag kunde sa jag upp den mycket ytliga bekantskapen.

De märkligt bra covers av hans låtar som Patti Smith, Greg Kihn (kolla upp, vänner) och till och med Frankie Goes To Hollywood släppte ifrån sig förklarade jag med att han uppenbarligen hade en talang som låtskrivare som han inte kunde omvandla till egna vettiga framföranden.

Att lyssna på Born in the U.S.A. idag, när SonyBMG släpper hans kompletta katalog som jättefina små japanska faksimiler till budgetpris, är en lika hemsk upplevelse. När det gäller den självbelåtna PC-skrovlaren som är Bruce The Rocker bekräftas stämde min ungdoms intryck av platt ytlig machisimo och trött denim-rock. På det albumet finns inte många försonande drag, och inte heller på den hemska liveskivan från MTVs Unplugged, där Bruce Springsteen gjorde revolt genom att spela, eh, inpluggat. Likaså det meningslösa dubbelsläppet Human Touch och Lucky Town från 1992 luktar illa och avslöjar en man som svalt sin egen mytologi med hull och hår.

Men. Jag vet inte hur det är med dig, men när jag var ung såg jag ganska mycket i svart och vitt. Huvudsakligen svart. Det var lätt att tro att Bruce Springsteens bootsklampande var hans enda sida, och att därmed förkasta hans sällskap fullständigt. När jag blev äldre besannades de där hemska spådomarna om mognad som min moder hade mött mina kategoriskt tvärsäkra ställningstaganden med. Jag började ana andra nyanser och fler dimensioner. Kalla det tragiskt om du måste, kalla det att vekna, att kompromissa, men utan att komma med några generaliserande påståenden om hur det är för dig kan jag konstatera att jag blivit lite mindre kategorisk med åren. 

Med stor tveksamhet har jag närmat mig Bruce Springsteens utgåvor under de senaste åren, enbart i tjänsten naturligtvis, men jag har gång på gång tvingats konstatera att de inte varit möjliga att avfärda så mördande och svepande som jag planerat. Tvärtom har jag upptäckt att de snurrat i min spelare långt fler gånger än de fyra som jag kräver av mig själv för en recension, hur kass skiva jag än har att behandla, och att jag sedan fortsatt att plocka fram dem även efter att min text publicerats.

När jag till slut kände mig tvungen att konfrontera mina inre Bruce-demoner insåg jag att jag bara betraktat honom ur ett enda perspektiv i min ungdom, och att Bruce Springsteens personlighet rymmer två andra sidor (kanske fler, men de är isåfall privata), varav den ena går att fördra och den andra rentav är attraktiv.

1973 var Bruce Springsteen en ung romantiker med samma kärlek till Bob Dylan som till Brill Building, och som gammal Mink DeVille-beundrare måste man uppskatta både hans debut Greetings from Ashbury Park, NJ, den ännu mer sentimentala The Wild, The Innocent and the E-Street Shuffle och den nästan Phil Spectorska lager-på-lager-maffiga Born to Run. Tre album inte bara att fördra utan faktiskt att sluka, att ge sig hän åt. Delar av den livebox som är den här bunten japanska återutgåvors praktpjäs, Live 1975-1985, inger samma mäktiga känsla, och gör det begripligt varför de där människorna som annars alltid väljer rätt sida i konflikten för en stund ställde sig bakom Bruce Springsteen. Att sedan flera av dem valde att med en lojalitet lika dumdjup som den man kan hitta hos amerikanska elitsoldater stanna intill honom oberoende av vad kanske också går att förklara, men det är förmodligen en helt annan historia.

Det avskalade mörka historieberättandet på Nebraska och många år senare på The Ghost of Tom Joad (och avsevärt mindre lyckosamt på Tunnel of Love) är en annan sympatiskt sida hos Bruce Springsteen. Eller sympatisk, förresten, när det handlar om småtjuvar och seriemördare kanske det är fel ord. Bra är hans americana hursomhelst, lite som en Bob Dylan med begripliga texter, eller en Willie Nelson uppvuxen på rock, eller en Woody Guthrie i cab. 

Till Göteborg, alltså? Nej, så långt vill jag inte sträcka mig. På Ullevi kommer fortfarande hans mest osympatiska stompande att ta över, medan kvällstidningsjournalister kommer att slåss om vem som kan kalla honom "Bossen" flest gånger per dag och vem som kan hitta flest varianter på "jag-har-sett-rockens-framtid-och-hans-namn-är" om den snart 60-åriga rockaren. Nej tack. Men gärna ett par varv till med The Wild, the Innocent and the E-Street Shuffle.