Anna Ternheim skalar av - Min själ sitter inte i en distad gitarr"

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2008)

Nöjesguiden träffar Anna Ternheim inför hennes tredje album. Att säga att Anna Ternheim är en ny och mycket givande bekantskap skulle kunna låta som en intet förpliktigande artighet, och med tanke hur hon nått ut med sina båda storsäljande tidigare skivor kanske också som en lögn. Men det är motsatsen, och det blir tydligt om vi spjälkar upp det ordentligt.

"Ny" kan helt enkelt betyda att vi aldrig mötts innan det här intervjutillfället på skivbolagets kontor, men det står minst lika mycket för att det uttryck hon tillsammans med producerande Björn Yttling valt på sin tredje skiva Leaving on a Mayday skiljer sig från hennes tidigare musik. 

"Mycket givande" beskriver vårt samtal, men ännu mer de bottnar som hennes nya musikaliska uttryck har. "Bekantskap" slutligen sammanfattar upplevelsen av att börja lära känna någon, och beskriver lika mycket det alltmer personliga drag hennes sånger har som den öppenhet hon visar på under den knappa timme vi talar med varandra. Alla pressklipp om en integritetsnivå som gränsar till musselbeteende som fått mig att tveka inför intervjun visar sig synnerligen felaktiga som beskrivningar av Anna Ternheim hösten 2008.

Stämningen på ditt nya album är helt annorlunda är tidigare. Ljudet är luftigt, men väldigt fylligt och stort. Trummorna är huvudsakligen pukor, melodierna spelas av stråkar, och gitarrer finns inte alls.
-- Jag ville uppnå en motreaktion till min förra skiva, Separation Road. Den var ganska hårt instrumenterad med stora gitarrer, britpop nästan, och nu ville jag åstadkomma något mycket mer luftigt. Frågan var bara hur. Men jag hade hört Björn Yttlings arbete med Montys Loco och Taken By Trees, och det gjorde att jag fastnade för honom. Han har bredd och stilkänsla, och gör tydliga val som arrangör. Vi träffades i New York och pratade, helt förutsättningslöst, och jag beskrev att jag var ute efter att skala av, utan att för den skull sluta göra pop. "Har du lyssnat på Nina Simone", frågade han.

Hade du gjort det?
-- Jag hade hört henne, förstås, men jag kan inte säga att jag hade lyssnat. När jag nu gjorde det förstod jag vad han menade. Det finns saker i hennes närvaro man kan lära sig mycket av.

Cornelis och Bob Marley var två andra lyssnartips Björn Yttling hade.

-- Alla tre är starka sångare, och alla tre tål att skalas av utan att förlora sin kraft. Det har de gemensamt, och det var där någonstans min ambitionsnivå låg. Så jag skrev låtar och skickade till Björn, och det kändes härligt att jobba helt utan kompromisser och att kunna koncentrera sig helt på låtar och sång istället för arr. Inte så att det bara fanns en enda väg att gå, efter förra skivan som hade ett tyngre nästan svulstigt anslag fanns det snarare tio olika dörrar att välja mellan, och jag valde den här.

"Svulstigt" är ett negativt laddat ord för mig.
-- Är det? Ja, kanske. Isåfall är det fel ord för den musik jag gjort förut, men med stora stråkar och mycket gitarrer var det i alla fall mycket tyngre då.

Men visst finns det storslagna ögonblick även här? En av mina favoriter är till exempel Let it Rain, som låter som en manisk Kate Bush över smattrande pukor och entonigt piano.
-- Den är en virvelvind, och ganska formlös egentligen. Jag skrev den helt acapella, och i studion hamrade Björn A-moll-ackord på pianot, och så jammade vi fram arrangemanget. Men den där sortens jämförelser och analyser som du beskriver kan jag inte göra. När vi pratar om musiken vi gör blir det mer i termer av färg, ton och tryck. Det är någon sorts gemensamt språk för oss inblandade som bara blir obegripligt flum för utomstående.

Så du och Björn Yttling har redan utvecklat ett gemensamt språk, trots att det var första gången ni arbetade tillsammans?
-- Jo, faktiskt. Det är klart att det är lite trevande att jobba ihop för första gången, men det gick fort att lära känna varandra. För min del var ju allt i sammanhanget nytt, bandet också, men inte tappar jag min själ för det. Min själ sitter inte i en distad gitarr.

Blev du förvånad över hur låtarna kom att bli till slut?
-- En del, och det är fantastiskt när sådant uppstår. Det är någon sorts magi att gå in i studion med så många medverkande och uppleva hur en sång utvecklas. En av de viktigaste sakerna är att våga välja och välja bort.

Får du styra över sådant helt själv, eller har skivbolaget synpunkter? Du är ju lite av guldkalv för dem.
-- Jag hade gjort färdigt min första skiva Somebody Outside på egen hand innan jag skrev skivkontrakt, så det var redan klart att det är jag som bestämmer. Skivbolaget har faktiskt aldrig haft synpunkter på det kreativa.

Men på val av singlar och liknande, antar jag.
-- Jo, det har de. Men de har gjort bra val, som jag kan stå för.

Trots de dova stämningarna kan du inte låta bli att skriva låtar som är uppenbara hits. I Am Losing You och What Have I Done, till exempel.
-- Min största singel, försäljningsmässigt, var Broder Daniel-covern Shoreline. Det är med andra ord inte alltid de till synes solklara låtarna som träffar människors mage. Men den är en bra låt, med stark melodi och text, även om den är ett lyckligt misstag på piano som råkade hamna på min skiva.

Jag inbillar mig att Broder Daniel-fansen uppfattar deras låtar som nästan heliga, och därmed är misstänksamma mot coverversioner i allmänhet.
-- Kanske, men Henrik Berggren gillar min version. Han gästade när jag spelade den i Göteborg. Det blir en lite konstig växelverkan när man ger ut en sådan cover, något Broder Daniel-fan börjar kanske lyssna på mig, och någon som gillar min musik kanske hittar till Broder Daniel.

Dina texter är mer berättande än förr.
-- Ja, det är de, och de tar mer plats dessutom. Det påminner mer om mitt första album än om det förra på det sättet.

De behandlar spruckna relationer i stor utsträckning.
-- Javisst är det en uppbrottsplatta, men man kan ju bryta upp från annat än kärleksrelationer. Skivans texter är frihetsbejakande, men de visar samtidigt att frihet inte alltid är så lätt. All musik och alla texter föds i sina speciella sammanhang, men jag vill inte gå för djupt in på det. Folk brukar komma fram och berätta hur de tolkar mina texter. Ska jag då svara dem att de har fel? Av respekt för lyssnare och hennes upplevelse vill jag lämna det tolkningsutrymmet, jag vill ju att min musik ska beröra och om den blir för privat slutar den göra det.

Grammisar och utmärkelser har haglat över dig. Skapar sådant prestationsångest?
-- Jag var överlycklig över att få chansen att göra en skiva, till att börja med. Det var en dröm som jag hade haft ända sedan jag var 14-15 år gammal. Men jag hade faktiskt aldrig funderat över vad som skulle hända sedan, med turnerande och uppmärksamhet. Det är klart att det blev turbulent i skallen ett tag, men jag har en stabil botten och fungerar genom att skärma av i sådana lägen. Jag är ju förlorad i det här, och hela uppmärksamhetsgrejen blev enklare att hantera efter andra skivan, när jag hade hunnit landa. Nu pausar jag genom att göra helt andra saker ibland, i våras blev det till exempel ett projekt med teatermusik, och med sånt känns mitt musikskapande roligare och roligare.

Du gjorde musiken till Storstadsljus på Göteborgs Stadsteater, ja. Hur var det?
-- Det var en väldigt annorlunda upplevelse. På mina skivor har jag ju velat att musiken ska ha allt fokus, men nu skulle ljud, ljus, dekor, skådespeleri och musik stödja varandra. Jag jobbade med Andreas (Dahlbäck, som producerat Anna Ternheims första två album /reds anm), och regissören Stefan Metz lägger stor vikt vid musik, scenografi och ljus. De var nöjda, och jag tyckte att det var väldigt spännande.

Så därmed kommer du att gå vidare och börja göra filmmusik, då, antar jag?
-- Nej. Min musik tar all tid nu, och jag vill inte splittra upp mig mer. Men man vet aldrig om framtiden, om chansen skulle dyka upp.

I Sverige har du turnerat med Kent och plockat hem Grammisar, och i USA har du rest runt tillsammans med folk som Lykke Li och El Perro Del Mar. För mig är det två motsatta världar, den ena bred och folklig och den andra smal och indie.
-- Det är både nyttigt och kul att kunna göra båda delarna. Jag mår så bra av att kånka runt som förband i USA, som motvikt till Grammisarna, med en vardag som är konstant och som innebär att rigga gitarren och byta om på toa.
-- I USA har jag spelat helt ensam, utan band, och det har sin charm att slippa bråka med trummor. Det är ett helt annat format, och innebär intimare kontakt. Men samtidigt som friheten ökar på det sättet är man också mer utlämnad. En gitarr har ju aldrig varit så mycket att hålla sig fast i när det blåser. Jag tycker att mina låtar håller för både den avskalade formen och för ett mer uppbyggt större sound, ungefär som min förra skiva.

Jag pratade med Fyfe Dangerfield i The Guillemots härom månaden, och han fann nästan inte ord tillräckliga för att lovprisa dig.
-- Oj, vad kul. Han är ett naturbarn. Jag såg The Guillemots spela i Oslo, och blev så imponerad. Just då var jag på jakt efter en duettpartner, så jag gick bakom scenen och frågade om inte han ville sjunga med mig. Vi tog en fika, och rätt som det var höll vi på att spela in i Air Studios.

Finns det andra människor du drömmer om att arbeta med?
-- Du menar att jag får önska helt fritt? Få se nu. Daniel Lanois vore fantastiskt att få jobba med någon gång. Han är mästaren på det stora och luftiga ljudet. Nick Cave är min absoluta husgud, men han har ju redan gjort den duett jag skulle vilja göra, fast ihop med Kylie. Hans mörker är kompakt, men inte outhärdligt.

Det är en beskrivning som jag tycker passar perfekt för din egen Black Sunday Afternoon, som avslutar det nya albumet.
-- Tycker du? Tack. Det är faktiskt vad jag var ute efter, ett mörker som man orkar bära, som man kan ta sig igenom. Den sortens mörker kan ha en enorm kraft om det träffar hjärtat och själen, och åtminstone hos mig skapa glädje och till och med eufori.