Anna Ternheim hittar hem

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2015)

Vägen fram till hennes nya album For The Young krävde ett varv runt jordklotet och var långt ifrån smärtfri. Men nu är Anna Ternheim tillbaka i sitt naturliga habitat både musikaliskt och geografiskt. Nöjesguiden mötte henne i Alphabet City för att prata om att hitta hem.

När Anna Ternheim hemtamt slår sig ner vid disken på det nästan-vegetariska hålet-i-väggen Better Health blir hon mottagen som den förlorade dottern av en ung och vänligt bullrig innehavare.
– Hi, Anna, sooooo good to see you! Are you back home again? You want the usual?

Egentligen är hon inte hungrig, så idag nöjer sig Anna med en ärtsoppa och en äppel- och ingefärsjuice. Innehavaren undrar hur det går med skivinspelningen, och när Anna säger att hon snart ska släppa sitt nya album For The Young gratulerar han vänligt, men han är inte märkbart imponerad. Här är inte Anna Ternheim någon firad artist med ett ansikte känt från TV. Här är hon en granne och ett ansikte känd från kvarteret. 

– När jag bodde i Sverige i ett halvår var jag helt trygg med att mina grannar här i New York hade järnkoll på min lägenhet. Man bryr sig om varandra. Jag tror att det handlar om att när så många människor bor så tätt inpå varandra måste man vara medmänsklig med varandra. Det är som en tyst överenskommelse, annars skulle den här staden gå under direkt. Som när orkanen Sandy slog till mot New York. Det fanns ingen elektricitet, inget funkade. Men den familjedrivna lilla lokala mataffären såg till att ha öppet dygnet runt, den blev samlingspunkten så att alla kunde få det nödvändigaste och hjälpa varandra. Seven-Eleven däremot höll stängt.

Men när Anna Ternheim talar om sitt New York menar hon inte hela staden eller ens Manhattan. Hon menar det område norr om Lower East Side som kallas Alphabet City, som en följd av att det till skillnad från resten av Manhattan inte har avenyer med nummer i sitt namn utan bokstäver. Avenue A, B C och D.

– En av fördelarna med New York är ju att man kan krympa staden så att den blir hanterbar. Om man gör sin stadsdel till sin stad så blir det inte för stort.

För dryga 100 år sedan kallades Alphabet City för Kleindeutschland och ansågs vara det område utanför Europa där flest tysktalande bodde. Så småningom ersattes de av nya immigranter från Puerto Rico, och neuyorica-rörelsen uppstod i stadsdelen. Manhattans red light district låg också i området, det var fattigt och därmed billigt. Alltså bosatte sig också unga vita musiker och konstnärer i området, och även om hyresnivåerna har gått upp i takt med gentrifieringen och såväl fattiga immigranter som dito artister hittat nya områden är Alphabet City fortfarande ett område med kulturell prägel.

Anna Ternheims boende i New York är följden av ett konstnärsvisum, hennes tredje i rad, och innan hon slog rot ordentligt i Alphabet City hann hon pröva andra områden.
– Jag bodde en sväng i Brooklyn, vid Ditmas Park, och en sommar i Harlem. Jag finkammade verkligen staden. Men Niklas Frisk, denna fantastiska man, bodde på Avenue B, och via honom fick jag smak för Alphabet City.

Men musikerkollegan från A Camp och Atomic Swing har sedan länge flyttat hem till Stockholm, och idag umgås hon inte särskilt mycket med andra svenskar.
– Jag har ett par svenska vänninor, och jag umgicks en del med Nina Persson, som är en god vän, tills hon flyttade till Malmö. Jag är den sortens person som alltid haft några få nära vänner, och sådana tar det tid att skapa. Men jag hittar alltid andra vinddrivna själar, några här, några i Stockholm.

Processen som lett fram till Anna Ternheims nya album For The Young var långtifrån smärtfri. Efter hennes förra album The Night Visitor för snart tre år sedan sinade sångerna igen, precis som de gjort vid flera tillfällen tidigare, till exempel när hon först landade mer permanent i New York 2008. Hon övervägde till och med att helt byta väg i livet och ägna sig åt något annat.
– Det är väl inte fel, konstaterar Anna avsevärt mer som ett påstående än en fråga. Det finns väl annat viktigt att göra också?

Hennes första drag för att lösa situationen var att tillfälligt flytta tillbaka till Stockholm hösten 2014.
– Jag vet att jag får idéer på flyget mellan över Atlanten. På riktigt.

Sex månader gav hon sin gamla hemstad, där hon hyrde en källarlokal med en stor flygel mitt på golvet. Mycket riktigt återvände melodierna till henne, och när halvåret var passerat hade hon ett knippe nya sånger men fortfarande ingen bärande idé. Så i våras flyttade hon vidare. Till Buenos Aires.
– Jag hade aldrig varit i Argentina, men viljan att åka dit har länge legat i bakhuvudet. Jag gillar att hamna i okända städer då och då, och suga i mig lite av det lokala. Jag tror inte att jag skulle kunna bli mätt på nya dofter, färger och intryck.

Där läste hon lite spanska och blev kvar i två månader.
– Jag ordnade ett gig på den obskyra restaurangen Julios. Det är kul, tack vare de sociala nätverken kunde det dyka upp folk som tycker om min musik även på en sådan liten anspråkslös spelning.

För att hitta rätt producent till skivan vände sig Anna Ternheim tillbaka både till Sverige och till sina tidigaste erfarenheter av skivinspelningar. Hon tog kontakt med Andreas Dahlbäck, som producerade hennes två första album.
– Det kändes helt självklart att återvända till honom, och om man bara lyssnar på känslan brukar det bli rätt. Det finns ingen annan som jag har arbetat så nära med, och jag litar på honom. Eftersom vi känner varandra så bra behöver vi ingen startsträcka. En av hans främsta egenskaper – han har många – är att han kan arbeta med de förutsättningar och omständigheter som finns, Och han är fantastisk med människor. Själv är jag obegriplig i studion, men Andreas lyckas tolka det jag vill så att det blir begripligt för musikerna.

Med Andreas Dahlbäcks input var Anna klar med material till For The Young, som skivan kom att heta. Hon landade åter i New York, där hennes vän Shazad Ismaily just blivit färdig med sin nya studio i Brooklyn. Han fick hjälpa Anna Ternheim att hitta rätt musiker till inspelningen, och föreslog basisten Tim Luntzell med meriter från bland annat Loudon Wainwight III och She & Him. Som gitarrist föll valet kanske lite överraskande på Mark Ribot, vars säregna och spretiga gitarrspel tidigare givit karaktär åt bland annat Tom Waits.
– Honom väljer man för att man vill ha den sortens gitarr. Han har vackra melodier, men spelar dem väldigt skitigt. Hade jag haft tanken att jag skulle styra gitarristen, eller att det skulle varit mer konventionell gitarr på skivan, så hade jag valt en annan gitarrist. Men tanken var att göra en organisk skiva, och musikerna bidrar med färgen.

Men det var inte enkelt att släppa in musiker för långt i den kreativa processen.
– Låtarna är mina barn, som jag inte är beredd att släppa ifrån mig helt och hållet. Inspelningen av förra albumet var så otroligt enkel, men den här var skitjobbig. Det fanns stunder när jag undrade om det skulle bli någon skiva alls, och när vi var färdiga var jag helt urlakad.

Om Mark Ribot står för det intellektuella, det urbana och det New York-typiska med sitt krångliga gitarrspel står Tomas Hallonstens mjuka pianomelodier för en mer nordisk prägel.
– Det är skönt att ha med honom. Hans musikalitet, hans melodier, när han spelar och när han väljer att inte spela – på många sätt påminner han mig om Jan Johansson. Och samtidigt har han den där psykedeliska tonen när han spelar i Time is A Mountain, även om den kanske inte fick så mycket utlopp på den här skivan. Men någon gång i framtiden!

Resultatet är delvis en återgång till det uttryck som var Annas innan hon spelade in The Night Visitor tillsammans med Matt Sweeney och en hel rad Nashvillelegender med meriter långt tillbaka i bland andra Johnny Cashs led.
– För mig var det ett steg åt sidan – att vara i Nashville, att spela med Dave Ferguson och med "Cowboy" Jack Clement. Det blev ett annorlunda uttryck, som gjorde att det tillkom lite ny publik. Det kanske försvann några också. Jag har en sådan respekt för det hantverk de står för, både som låtskrivare och som musiker, men jag kommer inte från det hållet. För mig blir det ett experiment. Men de senaste åren har jag en känsla av att ha spritt mig lite för tunt. For The Young är mer ett steg tillbaka till mitt eget uttryck.

På For The Young är hon tillbaka i sina relativt rättframma singersongwritermelodier, och som förr är de ganska enkelt uppbyggda.

– Jo, det är ju ingen trendig musik jag gör, ingen hitmusik. Jag vet inte riktigt var den ligger i tiden. Men jag älskar att ha melodiska refränger, och då kan verserna vara mer obskyra. Oftast blir det ganska enkelt, bara två former – vers och refräng – så att jag ibland måste tvinga mig själv att trycka in en tredje del.

Inledande Hours är en av skivans mest avskalade och ödesmättade stunder, med en monoton entonsgitarr som blir rent hotfull.
– Den gitarren kommer direkt från min första demo av låten. Jag skrev texten först, och sedan lät jag bara musiken följa texten. Det är inte så mycket till hantverk.

Mitt i det dova och djupt sorgsna som präglar till exempel det vackra titelspåret på For The Young är Anna Ternheims stämma klarare och starkare än någonsin förr. På det sättet påminner det om hur Anna Ternheim lät på Leaving On A Mayday från 2008.
– Vid inspelningarna av Leaving On A Mayday öppnade verkligen Björn Yttling upp för mig angående röstens betydelse. Det ska sätta sig i kroppen, och sångmelodin ska leda låten mer än ackorden. För mig var det ett stort steg, jag blev medveten om min röst och min kropp, att sluta tänka, bara sjunga och andas. Jag började lyssna på ett helt nytt sätt. Rösten hänger så tydligt ihop med hur man mår. Jag är friare idag än för 15 år sedan, jag hör det i hur jag sjunger.

Inspelningen av sången var central.
– Vid inspelningarna har vi helt gått på sången. När vi har satt en bra sångtagning har vi gått vidare, även om det fanns andra brister. Resten har vi räddat upp senare.

– Nu vill jag visa floden, säger Anna och reser sig. Vi går österut genom Alphabet City, springer ihop med några grannar som föreslår att Anna ska hänga med dem på kvällens ostronfestival på Stone Street, och korsar trafikdiket Franklin D Roosevelt Drive på en smal gångbro. Till East River Park, som löper utmed hela södra delen av East River, går Anna Ternheim så gott som varje dag, antingen för att springa eller för att bara andas. Utsikten mot Brooklyn är så fantastisk att Anna valde att låta den synas på skivomslagets framsida, och Anna slår sig ner på en bänk för att och andas ut. Här är rätt plats att tala om skivans mörka lyrik. För mer än någonsin är texterna på For The Young fulla av förluster, och bara en del av dem verkar självvalda.

– Det handlar mycket om att välja, och att välja bort. Vid en viss tidpunkt i livet står alla dörrar öppna, men sedan stängs de en efter en. Samtidigt öppnas helt nya dörrar. Jag har alltid gjort aktiva val, till exempel att åka hit i New York, och att stanna här, men varje val har konsekvenser. Ibland kan det vara jobbigt. Ibland kan man kanske låta bli att välja och istället låta tiden göra valen.

Att låta bli att välja handlar väl ofta om rädsla?
– Verkligen. Så fort jag är rädd för något, när jag undviker det, handlar det om en blockering. Det är sådant som krymper livet, så jag försöker komma över det, jag försöker våga. Men jag är den sortens människa som närmar mig kanten långsamt, jag kanske behöver en viss inkubationstid för att våga. Men det är kanske själva friheten som är bördan? Hur man ska hantera sitt liv när man skapar det helt själv? För mig betyder det att jag måste ta en del svåra beslut, det kommer på köpet.

Musiken har blivit en bra indikator på Annas själsliv.
– Att ljuga för sig själv funkar inte så bra med att göra musik, det går liksom inte.

Låten Keep Me In The Dark är nästan plågsam i sin uppgörelse med den trasiga relationens självbedrägeri. "If you have someone else in mind, keep me in the dark" sjunger Anna Ternheim som för att övertyga sig själv åtminstone en dag till innan tillvaron raseras.
– Man vet ju hur läget är, oftast. Ända från början har man vetat att man bedrar sig. Och samtidigt måste de där känslorna komma ut.

Det är väldigt självutlämnande.
– Jo. Intimt. Men inte privat. Det jag gör är ju att uttrycka känslor, och dem har fler än jag burit på. För min del är det ett grävande.

Fungerar det terapeutiskt?
– Det gör det. Ju närmre man är i det man gör, desto mer får man ut av det också känslomässigt. Jag försöker klä av de upplevelser jag sjunger om, jag försöker uttrycka saker utan att ha ett filter emellan.

Det måste vara smärtsamt ibland. Både Don't Leave och Just As Friends är rent bedjande om att inte bli lämnad.
– I musikskapandet är det inte smärtsamt. I den situationen har jag inga problem med sårbarheten. Jag är mycket bättre på det där än i vanliga livet. Men det är olika. Ibland är man skör som ett löv, och ibland drar man på sig flera lager hud.

Anna kisar mot solen över East River medan joggarna springer förbi.
– Alla sätter vi väl på oss kostymer på dagarna. Men det här jobbet som jag har låter mig vara nära mina känslor. Jag tycker ofta att det där intima ger en väldigt skön nakenhet på scenen, en möjlighet att vara i stunden.

Är det på samma sätt i skrivandet?
– Man kommer åt känslor hos sig själv i skapandet. När en sång föds fångas en känsla, och det är väldigt skönt. Sedan blir det hantverk att göra färdigt låten, och då drabbas man ju inte längre.

Eftermiddagen börjar bli tidig kväll och Anna Ternheim ska hem för att göra sig i ordning för kvällens bröllop ("någon annans, verkligen inte mitt"), och jag konstaterar att Anna Ternheim trots svärtan i texterna ändå alltid verkar väldigt beslutsstark. Hon stannar upp och tittar på mig.

– Tycker du det? Jodå, det kan jag vara. Jag steppar upp när det behövs.