Agitator stormar vidare 

Med Vänner för evigt släpper Agitator sitt andra album för 2024, bara nio månader efter debutalbumet Jag trivs bäst där du är, och det är minst lika intensivt och minst lika bra. Felix Lindström är sångare i Agitator, och hjälper oss att utreda var bandet hittar sin energi.  

- Man satt väl mest och tänkte på kärlek och huruvida krossade knäskålar är legitimt. Plötsligt satt vi där med tio låtar som sprängde skallen av oss istället. Då kan man ju inte stå och fundera på huruvida man skrivit en låt för lite om väderkvarnar eller yachtuthyrning. Då får man gå in i studion. Det är väl korkat att göra något annat. Dessutom är det helt meningslöst att inte bli kramad av den man älskar om man inte får skriva om det.

Men så täta skivsläpp går ju på tvärs emot alla skivbolags långsiktiga affärsplaner. Man bränner ut bandet, man översvämmar marknaden, man... Klättrar ni ut på en tunn gren här?

- Nja, vårt skivbolag ville köra på. Adrian Recordings – riktigt iskalla. Det är vi också. Att inte släppa en skiva hade fan varit en tunn gren med tanke på kraften av rödvin och Debaser.

Vilken utveckling mellan skivorna tycker du är den viktigaste?

- Första skivan har ju ett ganska glatt rosa skimmer över sig. Även om den är hård stundtals så är den glad och energifull. Den här plattan präglas ganska mycket av att jag hade en psykos under hösten när plattan skrevs. Även i sina gladare stunder är den ganska obehaglig. Men den är också vacker. Rent tekniskt har Vänner för evigt en större produktion och fler melodier än första plattan och det är väl trevligt. Fler gitarrslingor. Jag sjunger lite bättre också.

Oj! Hur mår du nu?

- Nämen jag mår bra. jag har just badat i Marseille. Det är inget trauma liksom, vad jag vet. Och det har inte hänt igen sedan dess. Men det var jäkligt läskigt den hösten. Även om det bara varade en kväll så va jag rädd hela tiden att det skulle hända igen. Jag är ju väldigt antiknark och sysslar inte med sånt, så då blir man ju orolig att det kommer inifrån. Jag har hört att LCHF och alkohol kan leda till psykos, så jag tror och hoppas att det var nåt sånt. Det har iallafall inte hänt igen. Jag har ett väldigt trevligt liv med underbara vänner och familj. Vi kollar på dokusåpor, badar, dansar och har väldigt roligt.

Ni bildade Agitator när ni gick gymnasiet tillsammans. Hur hittade ni till varandra?

- Jag och Tage var på en fest där alla rökte kopiösa mängder cigaretter inomhus. Trots – och kanske på grund av – att jag själv inte röker fick jag utslag över hela fötterna och hnderna, så det såg ut som jag hade handskar och strumpor av prickig korv. Under kvällens gång vältes Grapefrukt Screwdrivers ut tills jag brast ut att vi ska starta världens mest aggressiva band genom tiderna, och så pekade vi på folk och berättade för dem vad de skulle spela. Nån skulle spela kundvagn, exempelvis.

- Efter ett tag när vi hade lugnat ner oss lite landade vi i att ingen vill lyssna på världens mest aggressiva band, därför skulle vi starta ett technoband istället. Vilket vi gjorde. Under festen hade jag ovetande värvat min kära vän sedan barnsben Vilgot Andersson på bas och Jacob Setterberg på trummor. Jag var väldigt emot gitarrer under denna period, men några dagar före vår första konsert kom jag fram till att det är helt sjuk att inte ha någon gitarr. Då gick jag fram till Stig Wrethed och frågade om han ville spela gitarr med den skarpa anvisningen att det inte fick låta som en gitarr, utan skulle låta som en motorsåg. Han bad om att få fundera under lunchrasten.

Ni kommer med väldigt varierande referenser och favoritband och -genres till Agitator, förstår jag. Ställer det till problem och tvingar fram kompromisser, eller har ni hittat sätt att utnyttja olikheten?

- Nej, jag vet inte om vi har så olika referenser. Vi lyssnar mestadels på sjukt bra musik från åttiotalet, och gillar att dansa till The Smiths och baskagge. Sen har man ju sina egna nischer. Jag lyssnar på mer långsam musik än de andra tror jag, medan Vilgot gillar shoegaze, Tage fransk techno och Stig lo-fi beach goth. Låtarna behöver nog inte särskilt många kompromisser, tror jag. Är det en låt som nån tror starkt på försöker man kämpa med den tills den är bra. Och orkar man inte kämpa är den förmodligen för dålig.

Är även texterna en gemensam angelägenhet, eller är de dina, Felix?

- Jo men det är min angelägenhet, i det avseendet att det är jag som skriver dem. Sen är de väl i och för sig bandets angelägenhet också, i det avseendet att de förhoppningsvis gillar texterna och ska spela musik över dem. Jag är egentligen aldrig rädd för att sjunga en text som är för personlig eller elak inför bandet. Eh, detta kan vara en lögn, jag är inte helt säker.

- Jag är bara rädd för att sjunga en text som är dålig. Men det känns så tydligt, som en liten parasit i naveln, om en text är dålig, så det händer sällan. Sen kan man ju skriva helt motbjudande dåliga texter, men oftast hinner man fatta att de är fruktansvärda innan man sjunger dem. Annars är det riktigt illa. Sen har jag egentligen inget emot att prata om texterna generellt med människor som fattar att de är bra.

Vad står på agendan nu, när andra albumet är släppt? Med ert tempo - är ni redan igång med ett tredje album?

- Jodå, jag skulle säga att det doftar medelhavet, lite havstulpaner och kanske ett par läderbrallor från La Seine. Ja, tredje albumet är igång. 

Här finns recensionen av Vänner för evigt.