Johan Hedberg: Suburban Kid with politisk agenda

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2013)

Johan Hedberg backar inte för lite klasshat.

Med den digitala releasen av Nackamasterna nu i juni har Johan Hedberg hunnit med lika många skivreleaser i eget namn som han har med Suburban Kids With Biblical Names, förutsatt att man räknar med singeln Singalong, släppt i 19 exemplar i samband med en spelning på Södra Teatern förra sommaren.

– Nja, jag har ju inte släppt någon fullängdare själv ännu. Men vi planerade faktiskt att släppa Nackamasterna som 7"-singel, med Vårdbiträdesblues som B-sida.

Paradoxalt nog var det ökande intresset för fysiska skivor det som ställde sig i vägen för genomförandet.

– Äsch, det var mitt eget fel. Vi var för sent ute, så när vi skulle pressa singlar var det flera veckors kö till skivpresseriet, eftersom det skulle släppas så mycket skivor till Record Store Day. Så det blev inget.

Suburban Kids With Biblical Names existerar fortfarande, i någon mån.

– Vi har gott om låtar, förmodligen har vi spelat in 20 stycken. Men vi blev aldrig riktigt klara, och nu har ju Peter flyttat ner till Malmö sedan slutet på förra sommaren. Visst finns vi, och vi kommer att göra mer musik tillsammans, hoppas jag.

Men trots att hans parallella solokarriär efter fem år borde vara ganska genuint förankrad har den trots att den numera är Johan Hedbergs huvudsakliga utlopp, inte väckt samma uppmärksamhet som Suburban Kids With Biblical Names gjort. Någon enstaka solorelaterad intervju har Johan Hedberg gjort förut, bland annat med tidningen Proletären.

– Det var i samband med att jag var nominerad till Kommunistiska partiets kulturstipendium, vilket var mycket hedrande. Just då hade jag spelat in Vårdbiträdesblues, som en följd av hela Carema-skandalen. Hela det ställe där jag arbetar som vårdare hade blivit privatiserat, utom just min avdelning, och det hade fått ganska absurda konsekvenser.

– Men nu har jag fått ett STIM-stipendium istället. Man tror alltid att det är sådant som är omöjligt att få, men jag fick 50 000 kronor för att spela in mitt album! Det har gjort att jag haft råd att vara tjänstledig en månad och kunnat finansiera hela inspelningen.
Alla skulle inte vara lika stolta över att uppmärksammas i den sortens politiska sammanhang, men Johan Hedberg har aldrig tvekat inför ställningstaganden.

– På det kommande albumet blir det kanske inte så tydliga anthems som min Vårdbiträdesblues, men det finns någon sorts kämpande mot den utveckling som finns i samhället just nu.

I intervjun i Proletären kallas Johan Hedberg "protestsångare". Det är en term som han spontant inte riktigt vill kännas vid.

– För att vara protestsångare ska man nog köra hela Billy Bragg-stuket.

När vi resonerar vidare om termen definierar vi tre varianter av protestsångare, varav just Billy Bragg nog rymmer alla. Den första är agitatorn med plakattexter och demonstrationsramsor. Den andra är den iakttagande samtidsskildraren. Den tredje är folkbildaren, med ambitionen att skildra historien och sammanhangen ur ett annat perspektiv än maktens.

– Det finns något fint med att berätta att så här är det, typ Hoola Bandoola Band och det stuket. Jag har alltid sett upp till folk som Mattias Alkberg, både i Bear Quartet och på andra håll, och Love Antell. Men jag behöver inte uttrycka mig på samma sätt.

Ändå är ord som "klasshat" sådant som finns bland Johans citat i tryck.

– Hat är ett starkt ord, det är sant. Men det är ett ord som behövs. Folk är så rädda för att man hatar något, men att man hatar behöver inte betyda att man blir destruktiv och våldsam.
Men Johan Hedberg har andra sidor också. Den demo han just lagt upp på sin SoundCloud – Solsken i tankarna – är en renodlad hyllning till de första vårdagarna, och års- och högtider är återkommande teman i Johan Hedbergs texter.

– Den är verkligen helt i Astrid Lindgrens och Ted Gärdestads anda. Men det är sant, jag gillar det lite högtidliga, förra året släppte jag en remix av Vårdbiträdesblues på första maj.
Liksom den nya demon gick det fort att skriva och spela in Nackamasterna. Men att den sortens spontanitet skulle vara en av skillnaderna mellan Johan Hedberg solo och i Suburban Kids with Biblical Names hör till det förgångna.

– Så var det förr, absolut, men faktiskt inte längre. Inspelningarna av nya albumet är precis motsatsen till det spontana och lite slarviga, det är ett helt nytt tänk. Jag jobbar tillsammans med Emil Johansson från Parker Lewis. Han gillade min Singalong och ville spela in mig. Han har mycket bestämda idéer om hur det ska låta, vilket också gör att det skiljer sig mycket från hur vi alltid lekt fram musiken med Suburban Kids with Biblical Names. "Vi kommer att bli ovänner under inspelningen", varnade Emil när vi bestämde att jobba tillsammans. Men jag kom in i hans tänk, så det blev aldrig så illa.

Att underordna sig och acceptera att någon annan styr över musiken måste ändå vara jobbigt?

– Nej, det har gått bra. Ibland kan det kanske kännas som att göra våld på sina egna idéer, men när arbetet väl kickat igång finns det inga problem kvar. Jag kommer nog alltid att fortsätta göra musik helt på egen hand, men det brukar faktiskt alltid bli bättre när någon annan är med. Och det där med att bestämma helt själv får jag lite utlopp för genom att jag har börjat göra remixer åt till exempel Club 8 och engelska Victoria & Jacob. Där kan jag klippa och ändra precis som jag har lust. Det är kul, speciellt om man någon gång får betalt för det.

Nackamasterna (Labrador) finns att tillgå nu, och Johan Hedbergs första soloalbum släpps i september.