Starsailor - Silence Is Easy

EMI/Capitol
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2003)

Starsailor kom fram i dyningarna efter vågen av "quiet is the new loud" för ett par år sedan, men på sin uppföljare förklarar de att tystnad är enkelt och inleder istället med Music Was Saved, en snabb poplåt av samma storslagna slag som Ian McNabbs tidiga Icicle Works. Det finns visserligen enstaka lågmält vackra akustiska spår, men annars är det framför allt James Walshs säregna sångstil, mitt emellan ett Nick Drakeskt allvar och konstrockarens pretentioner, som fortfarande är intakt. Den fungerade som vattendelare på debuten, men en som inte höll med de många skribenter som inte kunde sluta ironisera över röstakrobatiken på Alcoholic och Lullaby var Phil Spector. Han gillade dem så pass att han sturskt bjöd hem bandet och meddelade dem, som aldrig talat med honom förut, att han som sin första produktion på 20 år skulle producera bandets nästa skiva. 

Nu blev det inte så. Bara två spår - titellåten och White Dove - bär hans orkestrala vattenstämpel, sedan fick Phil Spector händerna fulla med andra angelägenheter av den sort som en död kvinna hemma på hallgolvet och en rykande pistol i handen lätt leder till. Starsailor klarar sig dock utmärkt på egen hand, även om bandet med svulstiga men förstklassiga stråkarrangemang i bland annat suggestiva Four to the Floor visar att man gärna drivit samarbetet längre. När arrangemangen dessutom bottnar i bedövande vackra och effektiva melodier är det bara att gapa och svälja. För den som klarar av James Walshs röst, vill säga.

Skivrecension
Av Patrik Forshage