Sök på nätet efter Rival Schools och du kommer att hitta en miljon sidor om ett japanskt dataspel, men ännu fler om bandet som lånat sitt namn från spelet. Rival Schools är redan en sensation på den amerikanska undergroundscenen, och det beror inte bara på medlemmarnas gamla meriter.
Walter Schreifels började med hardcore i Gorilla Biscuits och i straight edge-gänget Youth of Today i New York i slutet på 80-talet. Sedan bildade han Quicksand — pionjärer bland de hardcoreband som vågade gå utanför genrens gränser.
Som ledare för Rival Schools tror Walter Schreifels inte riktigt på ett genombrott. Han tror att man måste fatta deras budskap innan det går att uppskatta dem, till skillnad från tuggummipunkare som Blink-182. Men där har han fel, Rival Schools är så omedelbara att även 16-åriga skatare från Californien omedelbart kan ta till sig dem, och förhoppningsvis tillägna sig de radikala diskussionerna allteftersom.
För visst är Rival Schools politiska. De turnérar och trivs tillsammans med The (International) Noise Conspiracy, men till skillnad från Dennis Lyxsén har Rival Schools ett musikaliskt tryck som backar upp texterna. Ofta tangerar Rival Schools grunge, om vi därifrån sorterar bort alla efterföljare och klåpare.
För dymanik och kontrast bygger de låtar enligt principer – långsamt/snabbt, tyst/högljutt – som känns igen från Nirvana. Men du kan utan problem hitta längre tillbaka bland skränhistoriens mästare. Fugazi har påverkat Rival Schools, och Favorite Star har släpigt men mycket distinkt larm. Travel by Telephone har tydliga rötter till Hüsker Düs sätt att skräna över enkla poplåtar, liksom snabba och skitiga High Acetate.
Den riktiga pärlan är singeln Used for Glue med en vass dubbelgitarr som ett punkigare Thin Lizzy. Med United by Fate är Rival Schools en angelägenhet för betydligt fler än emocore-fans, och om åtminstone två Blink-182-fans går vidare till den här hardcorepopen har inte livet varit förgäves.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
