Josefin Öhrn är modig nog att visa sårbarhet

Josefin Öhrn är modig nog att visa sårbarhet

22 november 2026

Efter tre strålande album med Josefin Öhrn + The Liberations hårda psychrock under förra årtiondet har det varit tyst från Josefin Öhrn under sju år. När hon nu är tillbaka med det personliga och mångfacetterade albumet Cherry är det första gången vi möter henne som soloartist.

– Jag tror att det var mycket pandemin, förklarar Josefin Öhrn när vi möts i Stockholm, staden som hon för tio år sedan lämnade till förmån för Hackney i London.

– Under covid var så mycket mer avstängt i England jämfört med här i Sverige. Först ställdes min turné in, det var inga spelningar och vi i bandet började alla göra olika saker. Jag tänkte att Gud, nu måste jag göra något annat. Sedan jag var 20 hade jag gjort ganska många skivor snabbt, det var turnéer och allt hade bara gått i ett. Så jag tänkte att jag skulle vidareutbilda mig, och tog en master i fotografi på London College of Communication.

– Men under tiden skrev jag ändå, när jag var hemma. Jag blev inspirerad, jag älskar att skriva musik, och efter ett tag insåg jag att jag hade tillräckligt många låtar för ett album.

Var det tänkt från början att det skulle vara ett soloalbum?

– Inte direkt. Det bara blev så.

Betyder det att det är som soloartist du kommer att fortsätta nu, eller är det fortfarande öppet för The Liberation?

– Förut skrev jag ju en del med min förra producent, så då kallade vi det Liberation. Vi jobbar inte längre ihop, så då kändes det mer naturligt att bara ha det under namnet Josefin Öhrn.

Du har beskrivit Cherry som det mest personliga album du har gjort. Vad menar du med det?

– När jag skrev låtarna lyssnade jag mycket på musik där man hörde rösten, som Hope Sandoval och kanske Nico. Det psykedeliska finns fortfarande automatiskt i mitt sound, men nu ville jag att man skulle kunna höra texten och rösten mer i mixen. Dessutom skrev jag mer om saker som jag själv var med om. I kombination med att man hör rösten mer kändes det mer intimt för mig, och förhoppningsvis för lyssnarna också.

Du beskriver albumet som ett dokument över förändring, och jag tycker mig höra en positiv utveckling.

– Jag tror att det var mycket hopp och längtan som kom ut. Det är många ganska glada låtar, och några dansanta till och med. Så det har du rätt i. Sedan tror jag att det också handlar om det man går igenom i den åldern, från tiden i början av det vuxna livet och fram till när man är över trettio. Man har haft några år med livserfarenhet som vuxen, och kanske tänker man om lite. Det är nästan som en second coming of age, tycker jag.

Samtidigt hör jag också något mer blottlagt, något sårbart där du tidigare framstått som tuff och hård.

– Jag håller verkligen med. Jag tog ett beslut att våga vara mer sårbar. Jag skrev låtarna så som de kom till mig, och sedan märkte jag att de var ganska öppna berättelser, nakna kanske. Lite Carole King eller Joni Mitchell. Det är sådant som jag själv lyssnar på, tar till mig och relaterar till. Det är viktigt att man som kvinna får visa det även i rockmusik.

När dina texter dessutom relaterar till ditt verkliga liv blottar du ännu mer av dig själv.

– Ja, jag kände mig modig.

Inspelningen av skivan gjordes till största delen i Svenska Grammofonstudion i Göteborg, tillsammans med Kalle Gustafsson Jerneholm.

– Vi hade jobbat lite tidigare, och jag älskar verkligen hans sound. Hans studio är fantastisk. Anna von Hausswolff håller till där, och Christoffer Berg och José González. Det finns sovrum och kök, så man kan bara vara där, man behöver inte ens gå ut. Jag var så långt borta från mitt vardagsliv i London, och när man är där med musiker kan man helt gå in i det man gör. Det var väldigt kreativt.

– Några av killarna från Soundtrack spelade, och Victor Hvidtfeldt, som spelade med mig i The Liberation förut, kom ner från Stockholm. Björn Yttling kom.

Samarbetet inleddes med att Josefin Öhrn spelade upp musik som referensmaterial för Kalle.

– Man vill alltid ha ett eget unikt sound, man vill inte vara någon copycat. Men jag har ändå referenser när det gäller till exempel arrangemang, produktion och ljudbild.

Vad spelade du upp för Kalle?

– Vi har mycket gemensam musiksmak, så det var en superhärlig process att jobba med honom. Vi gillar Velvet Underground och såklart sådan nittiotalsmusik som Ride och Primal Scream. Det var nästan så att vi inte behövde spela upp det. Vi var väldigt synkroniserade i vad vi gillar för typ av musik och vad vi gillar för sound.

– Jag hade mina idéer om arrangemang när jag skrev låtarna, och sedan jobbade vi mycket ihop, jag och Kalle. Vi har gemensamma bilder eller referenser som vi pratar om, den här känslan man vill åt, och han är otroligt bra på att översätta känslan i ljud.

Introt till Dreaming of You låter som Velvet Undergrounds Rock & Roll, innan din låt byter spår helt och hållet.

– Vi ville att den skulle vara ganska dansant. Det kommer ganska naturligt för mig att göra sådana här Velvet-låtar, men sedan kändes det mer kreativt och kul att få till något annat också. Det blir lite mer lekfullt.

I samband med att Kalle spelade med Soundtrack of Our Lives på Electric Ballroom i London bokade de en studiodag i Josefins hemstad. Där anslöt Bobby Gillespie för att sjunga bakgrund på Electrified.

– Ja, då kom Bobby. Det var också en fantastisk upplevelse. Jag frågade och han tyckte att låten var bra, så han kom till studion.

Kände han till dig sedan tidigare?

– Hopefully! Jag har blivit inspirerad av honom på så många olika plan, så förhoppningsvis.

Bland dem som gästar skivan finns också några som Josefin känner sedan tidigare. Andy Bell lärde hon känna när hon öppnade för Ride för några år sedan, och Anton Newcombe från The Brian Jonestown Massacre är en ännu äldre bekantskap.

– Jag lärde faktiskt känna honom i Sverige. Jag har såklart lyssnat jättemycket på hans musik och älskar det han gör. Men vi sågs på Psykjuntan i Småland, typ 2014 eller någonting. Det var verkligen mörkt, mitt inne i skogen i Sverige.

Lose Yourself är en klassisk duett med Anton Newcombe, med rötter i Serge Gainsbourgs duetter, Nancy och Lee eller till och med Nick Cave och Kylie Minogue. I jämförelse med hur Josefin Öhrn brukar framstå i sin musik innebär det ett karaktärsbyte i relationen, från den tuffa till den sårbara.

– Ja, och i videon är det ännu mer drömskt och mjukt med min vita klänning. Jag tror faktiskt inte att jag tänkte på det medvetet. Jag skrev låten, och då blev det så.

– Vi människor är ju mångfacetterade. Jag har alltid haft de här sidorna, men när jag var typ tjugoett och började spela i rockband med alla grabbar… Det är så mansdominerat. Jag tror att jag på ett omedvetet plan försökte vara one of the boys, för att bli tagen på allvar kanske, eller bara för att passa in. Jag minns mina fishtailparkas, den där no mercy-stilen och boots och allting. Men de senaste åren har jag känt att jag vill omfamna kvinnligheten. 

Den tuffare facetten finns kvar till exempel i The Real Thing, som kombinerar disco med kraftfull attityd.

– Verkligen. I min släkt finns det många sådana här power women, väldigt starka kvinnliga förebilder. Och det är väl någonting man alltid strävar efter att själv vara.

Även i Electrified hörs dimensioner av Josefin Öhrns tidigare uttryck i det monotona och dova. Men i stället för att vara offensiv är hon tillbakadragen, mer viskande.

– Jag tror att den låten har många element av soundet från mina tidigare album. Men den är kanske lite suggestiv, det finns något lite mystiskt där också. Jag tänkte nog att det skulle vara en roadtrip-låt, på kvällen. Då kändes det som att det hörde till att sjunga lite på det där sättet.

Förutom hennes egna kompositioner gör Josefin Öhrn för första gången tolkningar av andras låtar på Cherry.

– Det kändes lite kul och spännande, eftersom jag aldrig hade gjort det. Always on My Mind var Kalles idé. Det kändes också ganska feministiskt, för Elvis spelade ju in den med en manskör, och vi hade en kvinnokör istället. Med stråkackompanjemang var det så mäktigt, som en liten kvinnlig … To all the neglected women out there. Det var väldigt roligt att testa på.

Skivans andra cover är ännu mer udda, kopplat till Josefin Öhrns katalog och internationella publik. En svenskspråkig och ganska originaltrogen tolkning av Jag ger dig min morgon, som är Fred Åkerströms översättning av Tom Paxtons original.

– Jag vet! Jag har aldrig sjungit in någonting på svenska förut. Men jag älskar den här låten, det finns någonting sentimentalt där för mig. Och jag tror att det är så för många svenskar, den är så folkkär.

– Jag tänkte att Jag ger dig min morgon skulle kunna funka för den engelska publiken också. Det är många som gillar smal svensk musik, det upplevs lite exotiskt. Jag drog med mina engelska kompisar när Träd, Gräs och Stenar med Reine Fiske spelade i London.

– Jag frågade mina brittiska bandmedlemmar om de kunde relatera. De tyckte att det var superbra och att vi måste spela den live också. Så vi spelade den på Rough Trade, och den landade bra. Jag kommer att fortsätta spela den, var jag än är.


Josefin Öhrns Cherry finns ute nu. Du hittar Fokus Musiks recension här.

Patrik Forshage

Skribent

Johan Bergmark

Fotograf