På Dungens nya album gör Gustav Ejstes något han aldrig tidigare velat göra – han berättar precis vad sångerna handlar om. Vidrig vår skildrar ett uppbrott så naket att han redan ångrar att han gjort det offentligt. Fokus Musik träffar Dungen för ett samtal om öppenhet, separation och ett kvartssekel av Dungen.
Gustav Ejstes har kategoriskt vägrat diskutera sina texter, av konstnärliga principskäl. Senast den här skribenten träffade Dungen i intervjusammanhang resonerade han om att lyssnarens tolkning hade en medskapande funktion som han inte ville lägga sig i.
Men när Dungen samlas för ett samtal på Gustavs lokala hak i Nacka med anledning av både det nya albumet Vidrig våroch bandets 25-årsjubileum är situationen väsentligt förändrad och texterna står i centrum. Även om Gustav Ejstes egentligen fortfarande är lika ovillig att tala om dem.
– Det skulle jag säga att jag fortfarande står för. Jag tror också att vi hade präglats av hela utlandsgrejen, framför allt de amerikanska lyssnarna. Det var både vackert och förvirrande för dem att inte förstå den sista dimensionen – vad handlar låten om? Det kan vara lite vad som helst. Man vill lämna det till folk. Men med de här texterna är det kanske en annan grej?
Det är det sannerligen. För Vidrig vår är en skiva om en relation som tar slut, hårt och brutalt och för Gustav Ejstes till en början ofrivilligt. Han blir lämnad, och istället för metaforer berättar han om det i skivans texter, naket och rättframt och väldigt självutlämnande, med rena citat ur samtal och diskussioner invävda.
– Jag menar, ta bara Bouppdelning, noterar Johan. En kompis som jag inte träffat på kanske tjugo år skickade mess till mig och sa: ”Fy fan vilken mäktig titel på en låt.” Han har själv separerat två gånger. Inget bullshit. Det är bara så det är.
Så hur kommer den internationella publiken som vant sig vid att det är obegripligt ta emot det här?
– Jag var ganska tidigt på Gustav om att jag tyckte att det var viktigare än någonsin att folk skulle kunna få med sig texterna och förstå vad det faktiskt handlar om, säger Reine. Att någon gör en bra översättning av dem, så att den procent som verkligen vill veta vad texten handlar om kan få det.
Reine Fiske är Dungens gitarrist, när han inte förgyller en mängd andra band med sin unika ton och innovation. Precis som Mattias Gustavsson och Johan Holmegard, som utgör resten av Dungen, är han mycket medveten om att det är Gustav Ejstes texter som kommer att vara i fokus den här gången. När Gustav under samtalet avslöjar att texterna kommer att finnas tryckta i konvolutets utvik, för första gången från Dungen, nickar alla nöjt.
– Nu får man vara nära dig, Gustav, säger Mattias. Du har alltid snackat ner din textförmåga. Men en av sakerna jag tycker att du är fantastisk på är att lura lyssnaren att tro att texten är på väg åt ett håll och sedan kommer ett annat ord. Om man är svensk och kan alla konstiga idiom, talesätt och fraser så hör man fortsättningen i huvudet, och plötsligt kommer en annan avslutning. Det blir som en prediction error. Det är en av de saker som är geniala med dina texter. De har alltid byggt mycket på små associationer och metaforer, och det skulle gå under radarn för någon som inte kan svenska, oavsett om man översätter eller inte.
Den här gången leker och luras inte Gustav i texterna. Istället är han ibland nästan plågsamt explicit när han berättar allt om uppbrottet. Hur vågar han vara så öppen?
– Det var jättelätt att skriva om, eftersom jag befann mig mitt i det. Jag har alltid använt musiken för att bearbeta känslor. Jag höll på att säga att jag inte hade en tanke på att det skulle ges ut, fast det tänkte jag väl ändå. För när jag skriver är det låtar jag skriver. Men i det här specifika traumat var det väldigt lätt att skriva.
Att skriva för att bearbeta ett trauma är en sak. Men att sedan göra det offentligt är något annat. Du blottlägger väldigt mycket.
– Ja. Jag ångrar mig redan.
Bara utifrån att jag ställer frågor?
– Verkligen. Det är helt stört att göra det här offentligt. Jag står för hela grejen och texterna är explicita, precis rätt ut, med alla perspektiv. Det finns ilska, desperation, barn varannan vecka, alltihop. Jag kände mig blåst och lämnad. Samtidigt kan jag förstå varför jag blev lämnad.
Bouppdelning med sina konkreta listor av prylar som fördelas mellan er griper tag. Allra starkast när du sjunger att du målar om och sedan konstaterar att det var finare innan, när det var hennes färg.
– Så är det ju. Hon hade gjort det finare. Det var bättre när hon gjorde det.
Ändå var du tvungen att måla om?
– Ja. Det finns en låt på förra skivan, Möbler, som också är personlig och utspelar sig på samma plats, samma lägenhet. Då var processen åt andra hållet. Hon slängde en massa gamla grejer och gjorde jättefint där. Hon är otrolig på det estetiska. Det finns med i allt det här.
Sist på skivan ligger En chans till.
– Det handlar kanske inte ens om att jag verkligen ville pröva igen. Men den där impulsen fanns – vi kör igen. Egentligen handlar den nog mer om att försöka sortera vad som är vad, och samtidigt behålla någon form av ödmjukhet inför att det kanske är ganska bra som det är.
Du sjunger att någon säger att det tar minst ett år att komma över något sådant. Tog det så lång tid för dig?
– Jag skulle säga att jag är på andra sidan nu. Och ja, det stämmer nog. Det kan ta allt mellan ett och tre, kanske fyra år.
Jämfört med förr när du vägrade tala om betydelser i dina texter – hur känns det nu när du ändå har gjort det?
– Det finns något i hela den här grejen som är svårt. I den tid vi lever i nu, och med musik och uppmärksamhet, finns det ett värde i det personliga. Men sedan börjar det handla om att sälja med rubriker och göra det smaskigt, och där vill man inte vara. Samtidigt får man inte backa ur det man faktiskt har gjort. Man måste stå för det.
Men Gustav är noggrann med att understryka att Vidrig vår berättar om en avslutad process, något som ligger bakom honom nu.
– Om vi pratar om mitt personliga liv är jag någon annanstans nu. Jag har kommit ut på andra sidan. Men det är inte heller nödvändigtvis grönare på andra sidan, från någons perspektiv. Vare sig för den som drar eller den som blir lämnad.
Ändå är det en stor skillnad mellan att skriva musik om ett trauma och att presentera den musiken för andra, först för bandet och producerande Mattias Glavå, som Gustav Ejstes har ett nära och förtroendefullt samarbete med.
– I början av processen, när jag delade materialet med framför allt Glavå, var han stenhård. Ur hans perspektiv brukar det komma in ännu en göteborgare som inte har skrivit färdig text. ”Har du någonting att säga? Varför ska du göra en hel platta? Finns det någon substans här eller är det bara en massa jävla ackord?” Det är helt rimligt. Men så var det inte här.
– Han har varit en otrolig katalysator. Jag undrade om jag verkligen kunde spela in det här, och han sa: ”Det är klart du ska köra på det.”
Mattias Glavå har funnits intill Gustav Ejstes och Dungen under lång tid nu. När Dungen i ett samtal om Allas sak för 15 år sedan beskrev samarbetet handlade det om att det var då som Gustav för första gången släppte kontrollen över en inspelning till Glavå.
– Jag förstår nu att det var en jättestor grej, nickar Gustav. Första LP:n som släpptes 2001 spelade jag i princip in själv. Reine var med och Fredrik var med, men jag hade spelat in nästan allt själv.
– Sedan kom Stadsvandringar, med Mattias Glavå som producent. Efteråt kände jag att det inte riktigt var så jag själv tänkte mig musiken. Så jag tänkte: jag gör en skiva till och sedan skiter jag i det här. Då blev det Ta det lugnt, själv med portastudion igen.
– Men Mattias Glavå har alltid funnits där, och Allas sak var första gången jag släppte det tekniska till honom. Efter den skivan har Glavå blivit ett enormt bollplank. Vi är jättenära vänner och har blivit väldigt nära genom åren. Han är expert, ett geni och en trollkarl i hantverket. Ska det vara en viss effekt kan man förstås ladda ner en digital plugg. Men han gör det hellre på något jättekrångligt analogt sätt som tar tre timmar.
Så han är väldigt handgriplig?
– Verkligen, nickar Gustav. Samtidigt backar han och vill att jag ska säga hur det ska vara. Från början, när de här låtarna kom som demos, tyckte han att vi skulle hålla det jävligt tajt, med bara piano och sång. Nu när man ser resultatet blev det hela paketet och ett Dungen-album ändå.
– Jag har sett dig spela de här låtarna på Hägerstensåsens Folkets hus, säger Mattias till Gustav. Du körde hela plattan som ett långt medley, med bröllopsmarschen invävd och allt. Någon gång borde det bli en naked version.
Gustav nickar.
– Idén att man ska kunna spela det solo finns absolut. Jag gjorde en solospelning nu i helgen, piano och sådant. Jag har haft en idé om att verkligen kunna göra det, men jag blir alltid så jävla spak. Fem i tolv ringer jag Reine: ”Du måste komma!” Men nu tänkte jag att nej, nu kör jag helt själv. Och det gick faktiskt helt okej.
Joel Alme har beskrivit Mattias Glavås process som väldigt organisk – alla samtidigt i samma rum. Jobbar ni också så ibland?
– Inte alls, svarar Gustav. Det där med Joel var helt unikt. Jag var ju med, och det spelades in direkt på två kanaler. Så lyssnade vi i kontrollrummet, och om vi tyckte att basen var för stark så sänkte vi den och körde igen. Sång och allting samtidigt. Jag har aldrig varit med om det förut, och jag är för mycket control freak. Den här skivan är Glavå, men den är också tre tusen miljoner klipp. Allting är redigerat.
På Vidrig vår finns kanske ännu tydligare popdrag hos Dungen. Redan i det inledande titelspåret finns tydliga spår av Tages, föreslår jag och möts av entusiasm från Gustav.
– Göran Lagerberg är en stor influens! Jag sprang på honom nyligen. Han går sin runda varje morgon och jag tog mod till mig och sa: ”Fan, kan jag inte ringa dig så kan vi sitta och plinka lite?” Han är Sveriges Paul McCartney.
– Och varför pratar ingen om hur jävla bra sångare Göran Lagerberg var, fyller Reine på. Världsklass.
– När jag sitter och gör musik måste det bli en låt, menar Gustav. Visst kan man bygga från rytmer och groove och det kan vara härligt att hålla på med i en halvtimme. Men jag vill alltid få till låten. Jag vaknar fortfarande på morgonen och tänker att jädrar, jag måste få till det där Bacharach eller Lagerberg eller you name it. Pop, som du säger.
Dungen är inte hemliga med sina referenser och influenser.
– På nya skivan finns ett spår där vi verkligen kämpade för att få fram det där fuzzljudet som Pretty Things hade 1968. Vi hade ingen Tone Bender eller Marshall Supa Fuzz, men det fanns en fuzz som lät ganska lik.
– Det kan gå månader utan att vi spelar ihop, berättar Johan, men när vi kommer in och någon säger: ”Tänk Plommonstopoch En kärlekshistoria” fattar alla precis hur det ska låta.
Det finns så många dimensioner i det som man brukar kalla det klassiska Dungen-soundet. Gitarrerna och den ordlösa sången, till exempel. I Alltid en måndag tycker jag att den ordlösa sången är trestämmig, och jag tänker på Gals and Pals.
– Åh, roligt, skrattar Gustav! Smickrande att höra. Den där världen, absolut. Jag kan bara bekräfta. Verkligen. Att försöka hitta någonting som låter ungefär lika bra som den världen.
– Väldigt trevligt, instämmer Johan. Family Four också. Sinnessjuka faktiskt.
2026 firar Dungen jubileum. De har funnits som band i närmare 30 år, och debutalbumet Dungen firar ett kvarts sekel i år. Redan tidigt väckte Dungen stor internationell uppmärksamhet. När den här skribenten för 20 år sedan lät undslippa sig att han var från Sverige i den fantastiska men numera nedlagda skivbutiken Other Music på Lower Manhattan refererade butikspersonalen inte till Abba. De ville prata om Dungen.
– Take that, Björn and Benny, flinar Johan.
– Otroligt, minns Gustav. Första gången vi åkte till USA och New York 2004 skulle vi göra en instorespelning just hos Other Music, och det var en otrolig uppslutning. Kö runt hela jävla kvarteret. Då började man förstå att det här kändes overkligt.
– Det var kö ut på gatan och runt hörnet, fortsätter Reine. Det var sjukt och väldigt spännande. Häromsistens träffade jag en ung kille som frågade hur det var när vi slog igenom, och om det är annorlunda nu. Jag har ingen aning. Det bara hände, och då ville alla vara där av någon sjuk anledning. Just då saknades någonting och det här fyllde upp det.
– Det var knäppt, säger Mattias. Första gången jag var i New York gick jag in i någon klädbutik, och för enda gången i mitt liv blev jag nästan lite nedlåtande tillsagd att ”Det är väl klart att vi vet vem du är.” Jag kunde väl på sin höjd ha varit med på någon pressbild då, jag hade precis börjat spela. Men New York just då var helt knäppt.
– En turnéledare sa någon gång att vi genom att köra på i alla år har fått våra heads, minns Reine och syftar på motsvarigheten till Grateful Deads trogna deadheads. Det är man otroligt ödmjuk inför. Hipsters kommer och sätter sig i trädet och flyger iväg, medan heads sitter kvar.
På samma sätt är det på fler ställen runtom i världen. I somras i Bella Unions lilla butik i Brighton ville kvinnan i butiken berätta för mig: ”Vet du, Dungen har spelat in en låt från The Jungle Book”.
– Jag vill bara säga att det där var innan vi…, börjar Gustav förläget, men Reine avbryter.
– Du behöver inte stå för det, men det var okej. Det finansierade faktiskt inspelningen av Ta det lugnt. Vi gjorde det för pengarna. Men det var också lite kul. Det är en bra låt.
– Disney kan gott finansiera sånt, fortsätter Mattias. Och vid invigningen av Disney+ i Norden framförde vi det faktiskt live. Hela grejen var så absurd. Dungen stod och spelade Jag vill va som du. Det var härligt just därför.
Det finns fler anekdoter att utforska.
– När man tänker på alla surrealistiska saker man har haft förmånen att vara med om, myser Gustav. Jag minns att jag satt i baksätet i någon gammal Cadillac eller något och åkte genom Nashville med Jack White. Det var en Willy Wonka-känsla över hela grejen. Den stämningen förstärktes av att han ville visa sitt kontor och skivpresseriet. Det stod uppstoppade djur där, någon zebra och till och med en giraff. Jävligt märkligt.
– Det var sjukt, nickar Mattias. Vi var på turné och vår turnéledare fick plötsligt ett samtal: ”Hörni, ni har en ledig dag, men nu har ni möjlighet att åka hem till Jack White och spela in en singel. Jag föreslår att ni gör det.” Allting var exakt som man kunde föreställa sig – hela studion gick i rött, vitt och svart. Allt, ner till plektrumen. Sedan åkte vi till Five Guys och åt en massa pommes frites ihop.
– Han var inte alls den där typen av amerikan som är dryg, fortsätter Johan. Han var svin-nice. Han ringde in sin ljudtekniker, Vance, som kom i en Volvo, vilket var ett plus. Det blev en jättefin kväll. Sedan tog Jack oss i sin Impala till en drive-in.
Men Gustavs allra varmaste minne från Dungens kvartssekel är från närmare håll.
– Om man tittar bakåt på de här stora händelserna så finns det en annan typ av sak som nästan varit större för mig. Jag skulle ta ett passfoto i Sickla, en helt vanlig tisdag, och killen i fotoateljén kände igen mig, och den sortens berömdhet har jag nästan aldrig känt av i Sverige. Han berättade att hans kompisar gick sista året på gymnasiet och skulle göra en slutkonsert med Dungen-tema. ”Du måste komma.”
– Självklart gjorde jag det. Jag gick ner till Sickla och såg konserten. Det var bland det största jag varit med om. Jag sa till dem efteråt att priser och Grammisar och whatever… det här är stort.
